27 oktober – 2 november 2021

Vi spenderar hösten inne i Biscaya och besöker platser som talar till oss på något sätt, vi trivs.

Vi tänker, att en gång, när vi har avslutat vår långsegling, kanske det är här vi vill vara på vintrarna. Njuta av ljumma höstvindar, uteserveringar, vin och skaldjur i världsklass. Regn och dimma förstås men ändå friskt. Dessutom har alla marinor här halva priset på hamnavgiften från oktober till och med mars.

Vi träffar inte några långseglare men däremot är det härligt att se hur mycket fransmännen använder sina båtar och att det seglas året runt, både i små och större båtar. Det är aldrig tråkigt att sitta i sittbrunnen och se livet som pågår på vattnet.

Väder och strömmar styr vårt liv och vägen till Vannes

Höstens seglingar handlar mycket om att tima väder, vindar, tidvatten och strömmar. Vi känner oss fortfarande som något av nybörjare och tar hela tiden det säkra före det osäkra. I Biskaya kan tidvattenskillnaden vara upp till 11 meter på sina platser. Och buktens stora djup som slutar i en rak kust kan göra att vågorna blir både höga och kantiga. Vi vill inte råka ut för dåligt väder. Det finns flera små öar och ögrupper här i Bretagne som man kan gå till för att ankra. Men vi är lite för fega, känner inte att vi behärskar tidvatten och strömmar än och litar inte på att höstvädret ska fortsätta vara så lugnt som det har varit. Så här på hösten det kan storma rejält, och eftersom det blir svalt på kvällen är det skönt med gästhamnens bekvämligheter med tillgång till el och varma duschar.

Morbihan

Och nu är det alltså dags att ta oss in i Golfe du Morbihan. Landskapet i det lilla innanhavet påminner nästan lite om svensk ostkustsskärgård med tallar och klippor. Men husen är förstås franska och strömmarna mellan öarna kan uppgå till 8 knop och tidvattensskillnaden kan var upp till 5 meter. Här finns flera ankringsplatser utsatta på sjökortet.

För vår del innebar tidvattnet och de strömmar det skapar att vi inte kan gå direkt från Belle Île till Vannes, huvudstaden i Morbihan, på en och samma dag. Inloppet och flera passagers starka strömmar som man ska passera i slackvatten går inte att tima tillsammans. Vi har valt att mellanlanda i Crouesty, en badort på fastlandet som inte direkt lockade en regnig dag i slutet av oktober men är en säker hamn med bra bageri för den som behöver en sådan.

Den 27 oktober är det neap, vilket betyder att det är dagen i månaden då skillnaden mellan hög- och lågvatten är som minst och strömmarna följaktligen de svagast möjliga. Trots det kan det bli mycket strömt om man försöker gå in i Golfe du Morbihan när det inte är slack – och slack är det timmen mellan ebb och flod, tidpunkten då tidvattnet antingen börjar dra sig tillbaka eller stiga – då är det stilla.

Det blåser nästan ingenting så det blir för motor. Vi vill inte tappa bort oss i tidtabellen.

Seglingen upp till Vannes går sedan delvis i tät dimma och vi följer den beskrivning som ges i boken Atlantic France, Imray, 2018.

Även i Vannes måste man anpassa sin ankomst och avresa efter när tidvattenslussarna öppnar. Här möttes vi av otroligt trevlig hamnkapten, som dessutom gärna övade på sin engelska, vilket är ovanligt. Fina duschar och bra bryggor. Här ligger man tryggt innanför tidvattenslussar och man bor mitt i stan.

Slow sailing – tid för lång historia

Vi har över lag blivit kvar ganska länge på alla platser vi har besökt. Det har passat oss bra eftersom vi båda jobbar på distans en eller ett par dagar per vecka och jag dessutom studerar historia på halvtid vid Lunds universitet. Har man inte pluggat på många år tar det mer tid än man kan föreställa sig att komma in i studierna. Men det är kul att läsa just historia när vi seglar till städer där man kan gå genom en stadskärna från 1500-talet och plötsligt se en skylt som pekar till ”gamla stan”, vilket är fallet i till exempel otroligt charmiga Vannes.
Staden Vannes grundades för över 2000 år sedan av veneter, en västkeltisk stam. På 200-talet uppfördes de första murarna. Stadens läge, skyddat men ändå vid havet gjorde att den blomstrade i många hundra år. På 500-talet blev den biskopssäte och på 1100-talet uppfördes en katedral. På 1300-talet befästes staden och på 1600-talet blev den en plats för en nyrik och uppstigande adel under Ludvig XIV och så fortsätter det – det är historia vart man tittar. Och det är i Vannes som Alexander Dumas musketör Aramis blir biskop.

Runt katedralen ligger många vackra och mycket gamla korsvirkeshus i finstämda färger. Många av dem har en övervåning som sticker ut ovanför undervåningen. Det var vanligt att man byggde så på Medeltiden eftersom det utnyttjade ytan utan att ta utrymme från gatan. Dessutom beskattades oftast husets markyta och inte totalytan.

Carnac – megaliternas största plats

I Vannes får vi besök av ett av våra barn och trots regn och novembergråa skyar får vi fina dagar med bland annat utflykt till världens största samling av bautastenar – Carnac.

En atlantisk kultur på stenåldern

Totalt finns det 3000 bautastenar i Carnac. De uppfördes någon gång mellan 4500 och 2500 f.Kr. och kopplas samman med pre-keltiska folkslag som levde i området. Funktionen hos de olika stenuppställningarna är oklar, möjligen har de byggts utifrån astronomiska beräkningar och haft en religiös betydelse men man vet inte. Vet gör man dock att liknande stenar har rests utmed hela Atlantkusten ända upp till Skandinavien, vissa menar att det kontakterna mellan södra Spanien och Skandinavien, via Frankrike och Storbritannien var livliga redan på stenåldern. Men säkert vet man inte. I Carnac var man i all fall bäst på att resa stenar, ingen annan stans har man hittat ett område med lika många menhirer som man kallar dem här.

En bautasten, är ett långsmalt stenblock som man ställt upp i en grop som man packat med småsten. De förekommer i Skandinavien oftast på gravfält från järnåldern. Ordet bautasten är ett gammalt nordiskt ord för dessa stora stenar, det finns till exempel med i Den poetiska Eddan. I kontinentala Europa används ordet menhir (från de bretonska orden men ”sten” och hir ”lång”).

Saint-Malo – bombad och återuppbyggd

Vi gjorde också en bilutflykt till Mont-Saint-Michel och den vackra muromgärdade staden Saint-Malo. Man kan segla till båda ställena, det är mycket stora tidvattenskillnader men hamnen i Saint-Malo är stor och modern. På sommaren när vädret är mer förutsägbart tror vi att det är verkliga pärlor för seglare. Kommer vi någonsin hit med båt igen ska vi absolut ta oss dit.

Saint Malo har som så många bretonska städer en minst tvåtusenårig historia. Man har genom århundradena försökt värja sig från såväl franskt, engelskt och bretonskt styre. I perioder har man styrts av pirater. Sjömannen och upptäcktsresande Jacques Cartier föddes här. Han är känd för att vara den som ”upptäckte” Kanada.

Saint-Malo bombades mycket svårt av de allierade under andra världskriget och större delarna av den gamla staden, förutom murarna förstördes helt. Från 1946 till 1960 byggde man upp stora delar av gamla stan i en stil som liknar den medeltida staden. Romanen Ljuset vi inte ser av Ljuset vi inte ser av Anthony Doer utspelar sig under bombningarna av Saint-Malo. Den handlar om en blind fransk flicka och en tysk ung militär vars öden korsas. Spännande och välskriven.

Mont Saint Michel – klostret i vattnet

Mont Saint Michel är en av Frankrikes mest kända turistmål med över 3 miljoner besökare varje år. Även en vardag i slutet av oktober är vi många turister här. Men det gör inget för platsen är verkligen speciell. Ett kloster på en ö som vid lågvatten sitter ihop med fastlandet men vid högvatten kan bli helt avskild. Numera finns en bro som gör att man kan komma till ön oavsett tidvatten. Det är en imponerande plats.

Innanför murarna blandas turister och munkar, kommers och kyrkor.

Vid lågvatten kan man gå runt den imponerande platsen. På den första bilden i andra raden ser man en anordning för att frakta saker upp till staden och klostret.

Vi seglar vidare

När vi lämnar Vannes har det hunnit bli november. Vi har fortfarande ett par platser vi vill se innan vi går till La Rochelle där vi tänkt bli liggande över jul och vill hyra hus och ta emot barn och syskon över helgerna. I efterhand vet vi att vi seglar direkt till La Rochelle och att Covid återigen kommer att sätta käppar i hjulet. Men det vet vi inte när vi i ösregn kastar lott och sätter segel söderut mot Biscayas västra stränder.

I regn och rusk kastade vi loss från Vannes och nu tog vi höger vid det rosa huset och till eftermiddagen var vi åter i Crouesty.