Jag har skrivit av de sidor som handlar om Lindö i Peher Kalms bok om sin resa i Bohuslän. Den finns inscannad här i original.

Det är lite svårt att läsa texten eftersom han skriver 1700-tals svenska, men det är inte alls omöjligt. Jag hade kunnat ändra så att det blev mer likt vårt sätt att skriva, bland annat har vi dubbla konsonanter på många ord idag som han inte har, till exempel på till och skall. Men jag har valt att låta det stå så som han skrev det. Det enda jag har ändrat är tecknet för dubbel s, det som liknar det tyska dubbel s, det har jag ersatt med två s.

Sidorna 88 – 94

27 juli 1742

Resan skedde om morgonen från Kosterö til Lindö, som är belägen mot 2 mil längre i söder, och hörer under Tanums Pastorat.

Stenhögar voro åtskilliga på södra sidan af Kosterö i sanden på stranden; jag frågade gubben, som fölgde mig, hvad de hade at betyda? Han svarade: i Gyllenlöwes feigd är 1678 blefvo mycket folk af de Danske slagne, som sedan fördes hit, och här i stora grafvar begrofvos, då desse stenhögar öfver dem blefvo upkastade.

Holmarna mäst alla här i skärgården bestodo af skallota klippor med något sand och klapperjord emellan.

Chenopodium foliis subulatis, superne planis, subtus convexis. Linn. FI. Suec. 218. en växt ej tilförene i Sverige sedd, växte på Bratteskär bland stenarna i vatnet ymnigt, samt något litet på stranden.

Sedan jag varit på åtskilliga holmar, och ingenting märkvärdigt funnit, kom jag om aftonen fram til Lindö.

Örternas Svenska namn brukeliga här på orten lärde jag desse, som ej stå i Herr Prof. LINNÆI Flor. Swec.

Agrimonia (Linn. FI. Suec. 394.) kallades på Kosterö — Munkelöss
Galium (116.) hette på Lindö Tjäreblommor.
Statice (253.) Strandblomster eller Sjöblomster.
Ononis (622.) Råfblomser eller Rifrumpor.
Ranunculus (469.) Solvivor.
Hieracium(639.) Svinblomfter.
Caltha (473) Mjjölkblomster.

Röd färg at gifva ylle, bruktes Lichen (Linn.Flor. Suec. 942.) sättet är infört uti Kongl Vetenskaps Acad. Handl. är 1745. p.245.

Brandgult färgades med Brunskära eller här på orten så kallade Brömsar (Bidens Linn. FI, Suec. 663.) sålunda: garnet tvättas väl rent och torkas, derpå betas det med alun, och åter torkas: Brömsar tagas färska, de gröfste stjelkarna kastas bårt; de andre, nämligen de finare stjelkarna, blad och blomman kokas i alun vatten, tyget lägges deri, röres omkring par gångor, kokas en half tima, tages up, sköljes icke, utan hänges up at torkas.

Högt vatn sades altid vara här på orten, när der rägnar mycket.

D. 28. Julii

Källa var väl ingen vid gårdarna på Lindö, hvarutur de kunde taga friskt vatten; men i det stället hade de gräfvit up i rena sanden vid berget en grop, och deruti satt en tunna.

Denne grop var, då hafsvågen var ordinair, vid pass par famnar från stället, der vågorna brusade på stranden; hafsvatnet silade dit genom sanden, och hade af den samma icke mera at draga och sila sig igenom, än til 2, högst 3 famnars tjocklek, dock ganska ofta mycket mindre; detta oaktat kunde dock aldrig kännas den ringaste smak til sälto uti bemälte vatten i gropen, då deremot hafsvatnet utanföre smakade som saltlaka. Ibland sker väl, at då hafsfloden är mycket stor, svämmat den Öfver stranden alt up i gropen, då vatnet blifver salt af sjelfva salta hafsvatnet; som då fritt rinner öfver bräddarne derinuti; men så snart floden faller, och vatnet stiger ut, ösa de gropen hel tom och ren ifrån det salta hafsvatnet, och då silar sig friskt vatten å nyo dit i stället.

Jag märkte, at då det var Ebb minskades vatnet i gropen, så at det stod alt i horizontelt med hafsvatnet; men då det blef flod, steg vatnet högre och högre lika som floden steg, alt i horizontel linea med floden. De som här bodde sade för helt visst, at vatnet i gropen aldrig oftare får sålt smak, än då hafsvatnet strömar öfver bräddarna i gropen.

Wäderleken sade en 64 årig Gubbe nu vara myket ändrad från den i hans barndom; ty då har det icke blåst så hårdt och ofta, som nu denna tiden.

Watnets förminskande slöt en Gubbe från Kosterö deraf, emedan på bemälte ö skola allestäds under berg eller vid bergsfötterne vid gräfvandet finnas en stor myckenhet Mussel-och Ostronskal, som tvifvels utan blifvit ditlämnade den tiden denne ö stått under vatten.

Det samma berättades af dem som bodde på Lindö nämligen at Ostronskal skola der på Lindö gräfvas på åtskilliga ställen under bergsfötterne långt in på ön; på andre öar längre i söder sades äfven så ske, ja ej allenast nedre vid bergsfötterne, utan äfven der slätt och jämt är, fast i ringare antal: ofta då de bygt sig hus, och gräft sig källare, hafva de funnit en myckenhet af Mussel-och Ostronskal ned i jorden derunder. Eljest lågo längs vid stranderna af Lindö Ostronskal i en oändelig myckenhet.

Kalk, eller som det härpå orten kallades, Lim, bränna de här på ån, och eljest öfver alt på orten, af Ostronskal, som de sade ske sålunda: de gräfva up gamla Ostronskal, på ön brede vid berg, (de nyare, som i stor myckenhet ligga på stranderna, sades väl vara bättre, men emedan de äro hårda, så fordra de mera ved, innan de blifva genombrända) desse föra de til den orten eller stället de ärna bränna dem, hvarest lägges en famn ved, sedan et hvarf. Af ostronskal, så åter en famn ved, och derpå.et hvarf Ostronskal, och få stratum super stratum då det nu är utbrunnit och elden slocknat, tages Ostronskalen, som ännu äro hela, särskildt ut från askan och kolen, och bestänkas sedan med vatten, då de gå til et fint mjöl; andre sades endast stöta dem sönder til sådant fint mjöl utan at stånka dem med vatten.

Denne kalk bruka de i synnerhet at taga håret af skin med, hvartil den skal vara långt bättre, än den kalk, som bräns af sten. Til murkalk skal den icke vara så god som den nyssnämde af sten; emedan den så snart lossnar från; dock brukas den ock dertil af dem, som icke hafva den andre.

Tång, (Alga anguftifolia vitriariorum. Linn. FI Svec. 1137.) kallades här en ört, som frånhafvet dref til stranderna, och liknadesmala, långa, jämnbreda Binnikeband. Då de först kommotil stranderna voro de merendels helt gröna,efter någon tids liggande blefvo de svarta, ochändteligen på slutet hel hvita. Hår på Lindö brukades desse i stället för halm uti sängarna;med denne, lagd til en tvärhands tjoklek ellermera, hade de täkt taken på uthus: på fähusvar den til lika tjoklek lagd under torfven istället för näfver: i väggspryngorna på fä-och uthusvar den satt i stället för måssa.

Djupet uti fjärden, som ligger söder om Kosterö sades vara sådant, at de ännu aldrig der kunnat få botten; ja de trodde, at näppeligen något ställe vore djupare i hela Wästerhafvet, och anförde härvid en berättelse om en man, som i fordna dagar en gång velat mäta djupleken på den samma, och sedan han släpt ned alt af sit rep, och dragit up det samma, har vid ändan fölgt en lefvande naken qvinna med en halmkärfva under armen, Sådan var historien

D. 29. Julii.

Ebb och flod var väl här på orten, men ej mycket stark; den är ock icke altid så ordentlig, som på andra orter utom lands; d. 28 och 29 Julii märkte jag, at vatnet nästan hela bägge desse dagar föll ut, utan at på den tiden det ringaste stiga: väderlekend, 27 var om morgonen NW. 1. men mot middagstid blef SW. 1 d 29 var likaledes om morgonen NW. 1. middagstid vände det sig mer 1 väster, och sedan i söder; det var solsken bägge desse och många derpå följande dagar, hvilken väderlek de, som bodde här på ån, äfven spådde.

Flod skal år 1719 vid solståndet varit här på orten den högsta och största, som i mannaminne skedt; det berättades, at vatnet då säkert skal hafva stått en aln högre än eljest då den största floden plär vara. Näst förut har det varit en ganska stor storm.

Holmar reste jag åtskillige på denne dag förbi, hvilka äfven som alla andra härpå orten, bestodo mäst af klippor; örterne, som på dem voro, hade näppeligen annat ställe at växa på, ån inuti sprickorna i berget.

Gentiana (Linn. FI. Swec.) eller Centaurium minus C. B. stod til par stånd på lilla Guleskär; jag såg sedermera par stånd deraf vid Otterö, och voro desse de endaste jag häraf i Bahus Län kunde finna.
Strandråg (Triticum Linn, FI. Svec. 106.) växte bland klappuren på Linghud i tämmelig myckenhet.
Strandkål (Crambe Linn. FI. Swvec. s70) stod på bemälte holma äfven något; likaledes fann jag dem på åtskillige andra holmar denne dag; på åtskilliga stånd voro helt fullt med maskar (Erusæ), som aldeles ätit up bladen.

Strandkåls masken är 4 ½ Rhenländsk linea lång, 12 dito tjock eller bred, til färgen var den på bara ryggen gröngul, med täta, fina, svarta prickor; likaledes var den öfver hela ryggen luden af glesa, fina, ljusgrå hår, hvilka voro af den längd som maskens bredd; ned på sjelfva ryggen var den nitid, så at det gliade af honom.
Han hade 8 par fötter, nämligen först 3 par strax vid hufvudet, hvilka voro svartaktige och hvassa mot ändan; sedan kommo 2ne leder (articuli) af kroppen, som ej hade några fötter, utan eljest en liten upphögning vid hvar af dem; derpå fölgde 4 par fötter, som voro tjockare än de 3 främsta paren, samt til färgen bruna och stötte litet på gult; derefter kommo åter 2 leder, som icke hade några fötter, utan endast hvardera sin uphögning (prominentia); sist sutto et par fötter i sjelfva ändan af stjerten, dem han vid marcherandet likasom sköt på med. Hufvudet var svartbrunt, äfven med hår, sådane som på ryggen, betäkt, dock glest. Längs och midt efter ryggen från hufvudet in til stjerten gick en gul smal rand.

Då jag pennan rörde vid den, hängde den sig vid den samma fast på någon fin tråd, och svängde från och til: tråden var så fin, at jag med största möda kunde se honom, ibland hängde den en tvär hand ifrån pennan: altid hade den, då han så hängde, tråden i munnen; en gång, då han hängde par tvär finger från pennan, hölt jag stilla, at se hvad han ville göra, då han, som jag tykte, svälgde tråden småningom inuti sig, och drog sig således alt up til pennan, samt kröp på den samma. Desse maskar varierade til färgen, ty en del voro af ljusare, en del af mörkare gulgrön färg.

Cochlearia foliis radicalibus subrotundis, caulinis oblongis finnatis. Linn. FI. Svec. 537. fann jag första gången på Linghud växa bland klappuren, samt i bergsspringorne mot nedre sidan af berget: på en stor hop andra holmar, jag denne dagen besåg, stod den äfven, ibland i större, ibland i mindre myckenhet.

Papilio hexapus: alis rotundatis integerrimis albis; secundariis ocellis quatuor superne, septem inserne. Linn. Faun, Suec.802, denne store, sköne och mindre allmänt bekante fjäril flög på Linghud uti myckenhet.

D. 30. Julii.

Resan skedde om morgonen från Lindö till Tanum.

SLUT

Växtlista ur texten

Jag har försökt att identifiera vilka växter Kalm ser på sina exekutioner. Det är inte helt enkelt och han är verkligen inte konsekvent, ibland använder han ett svenskt trivialnamn, ibland ett ofullständigt vetenskapligt och ibland har namnet hunnit ändras sedan 1742. Växterna är listade efter den ordning de förekommer i texten. Om du som läser det här hittar fel eller har ledtrådar tar jag tacksamt emot kommentarer.