Per Kahlm i Fjällbacka

Utdrag ur Västgöta och bohuslänska resa 1742

av Per Kahlm

Boken finns skannad på Projekt Runeberg

1742 reste Linnélärjungen och botanisten Pehr Kalm, på uppdrag av Linné i Bohuslän. Här är ett utdrag ur boken där han besöker Fjällbacka. Han beskriver bland annat hafsmänniskor, gravplatser, makrillsfiske och hummertinor.
Vart Kalm än kom frågade han befolkningen om ”vattnets avtagande” . Man hade ännu inte klart för sig det där med landhöjning utan hade teorier om att vattenmängden i haven minskade. Och han frågar om vädret, som alltid verkar ha varit bättre förr. Svenskan är lite svårläst och jag har behållit hans stavning när jag skrivit av boken men med lite träning kommer man snart in i berättelsen om Bohuslän för 250 år sedan.

I den mån jag har kunnat har jag i fotnoter lagt till svenska växtnamn och de vetenskapliga namn som används nu. Jag har inte försökt reda ut vilka arter han menar när han talar om fiskar och lavar.

Bilderna på växterna är inte fotograferade i Fjällbacka, men på andra ställen i norra Bohuslän.

D. 17 Augusti.

Resan skedde om morgonen från Musö til Fjällbacka, som är et fiskare näste, der en stor hop fiskare bo, belägit en fjerdels väg söder om Musö, och lyder under Quills Pastorat. På vägen var jag på åtskilliga holmar. Växter märktes endast desse:

  • Ligustrum[1] Linn. F. Svec. 4 stod på stora och lilla Porsholmen, samt andra holmar i ganska stor myckenket.
  • Af barrlind[2] (Taxus) växte par buskar på stora Porlsholmen, af hvilka den ena hade en ymnighet med bär.
  • Origanum[3] (480) fylte up alla backar.
  • Opulus[4] (249) täflade med Ligustrum[5] i myckenhet.
  • Ligusticum[6] (232) fans i sandgruset vid stränder,
  • Euphorbia[7] (438). f. Tithymalus palufiv. frutic. C. B. växte ej i mindre ymnoghet på väta ställen.
  • Strandärter[8] (608) övertäckte somligstäds hela långa stränder, och växte der i pura stenklapuren, så at man hade stor orsak at undra, hvarifrån desse togo sin föda på et så magert ställe. Jag åt med nöje en stor myckenhet af desse hel rå. Fiskare och Bönder visste ingen nytta af dem.
  • Strandkålen[9] såg jag ock på några ställen, som til sin nytta var Fiskare så litet bekant som de förre.

Efter middagen kom jag fram til Fjälbacka.

Rödt färgades med Lichen leprofus candidus: fcustellis fufcis, margine albo. Linn. Fl. S’vec.942[10] hvilken vita bergsmåsse ser ut nästan som hopklibbat mjöl, och här växer nog på bergen. Man skrapar den löst af berget, som sker beqvämligast, när det nyss rägnat, emedan den då går bäst löst; derpå lägges den i vatten och röres så omkring uti det samma, på det små stengruset och annan orenlighet, som är fäst vid denne Lichen, må falla ned til botten och skiljas från honom; derefter tages han up, lägges i solsken på berget at torkas, och, då den är torr, males den sönder til et mjöl, hvarefter den åter lägges i vatten och röres om, at den orenlighet och det svarta, som sitter in uti måssan, må skiljas från honom, då den ånyo torkas. Härpå lägger mar honom i en kruka med urin, och låter honom så stå en hel månad. När man vil bruka honom, tager man et skedblad eller mera, alt som man har mycket at färga, utur krukan, och lägger uti vatnet i grytan, låter det så koka litet, och lägger sedan tyget deri, som skal färgas rödt.

  • Galeopsis ramis summis strigosis[11], Linn, FI. Sveci 491 var. (y) corolla flava. Bladen skola en del taga om våren, och bruka i stället för kål.
  • Caprifolium Germanicum. Dod[12]. fanns tämmeligen uti springorna af det höga berget, som ligger strax öster om Fjällbacka
vildkaprifol Lonicera periclymenum 

Bottna är et annex til Kville, litet från kyrkan; derstädes skal vara et högt berg, hvaruti i fordna dagar sades hafva bodt ett troll eller en jätte, ungefär vid den tiden, då de först fingo klåcka vid Botna-Kyrka; då denne fick höra klåckljudet, skal han hafva sagt: Det är så godt i det Botneberg at bo, Wore icke den leda Bjälleko.
Man ser lätteligen, at detta är en dikt, som munkarna i Påfvedömet upfunnit.

Ljung (Erica Linn. FI Svec. 309) hade de på denne skallote och skoglösa orten samlat i stora knippor, och, sedan de torkat dem på backar, lagt i hus under tak at förvaras, De brukade den samma sedan i stället för ved, at elda sina små Kakelugnar, koka sin mat, grädda sina flatbröd, brygga sit dricka, och mera sådant.

D. 18. Augusti.

Om morgonen reste jag up til Quills[13] Kyrkoherdegård, som var belägen vid pass en half mil från Fjällbacka; vägen var villsam, elak, samt skiftevis stenig, sumpig, backig; Berg, backar, dalar och alt öfver hela Quills soken var skallot och skoglöst, beväxt allestäds med Ljung.

Gärdesgårdarna, ingen undantagen, voro alla af sten, gemenligen 4 à 5 quarter höga, sällan högre; de voro så här, som på alla andra ställen i den norra delen af detta Länet, upreste på det sätt, at den ena stenen var staplat uppå den andra stengärdesgårdens bredd var ej mera, än den stenens bredd och längd, som var lagd i den samma, mästendels en half aln, ibland mer, ibland ock mindre: jag kunde ej nogsamt förundra mig, huru boskapen icke gingo in uti hägnaderna öfver och igenom desse gärdesgårdar, emedan denne stenmuren ej var starkare; än at jag kunnat tämmeligen lätt sparkat den omkull; nästan hvar jag velat. Jag föll då den tankan, at boskapen och hästar här icke lärt sig den ovanan, som de kunna på andra orter, jag menar, åt försöka gärdesgårdars styrka; hvilket ock bönderna sedan på min tilfrågan; besannade var sant, säjandes; creaturen från första början blifva vane, at ej springa in uti hägnader; men lade til, at der de en gång fått den ovan att bryta sig in genom desse gärdesgårdar uti åkrarna, stå de sällan mera på annat sätt at botas, än at anten en gåsse eller flicka skal gå vall med dem, eller ock at man slagtar eller försäljer en så ostyrig boskap.

Hvad vanan ut i detta mål kan uträtta, hade jag et klart bevis uti Ryssland; ty omkring Moscou[14] och ned åt Ukrainska sidan såg man icke det ringaste teken til gärdesgård eller hägnad på deras ganska stora och vidlöftiga åkrar; men detta oaktadt gick likväl hästar och annan boskap på Trädes gården bredevid den sådde säden, ofta utan det minsta vallhjon; men sällan eller aldrig märktes, at de rördt de der brede vid i såde liggande åkrar. Jag frågade af åtskilliga, hvi hästarna och den andra boskapen der i landet ej, då dem en sådan frihet är lemnad, besöka sädesåkrarna, samt trampa ned och äta up såden? Mig gafs intet annat svar, än det de från första början och ungdomen vid vallandet äro vande, at aldrig få gå på de sådda ställen. Hvilket alt med annat, skal nogare beskrifvas, om jag en gång framdeles kommer at gifva ut min Ryska resa, och hvad jag på den dageligen anmärkt.

Svin såg jag mäst allestäds der jag reste, vara tjudrade på de gröna och gräsfulla ställen vid gårdarna uti åkern. Svinet hade et bredt läderband om halsen, deri satt en jernlänk, och i den samma var repet eller toget bundet, som med andra ändan var fäst vid en påle. Somligstäds voro 2 små grisar tjudrade vid hvarandra i bredd, och hade et sådant läderband om halsen, som sedan medelst et band var fäst i en liten käppanda; den ena grisens band i den ena ändan af käppen, och den andras i den andra ändan; midt på käppen var sedan fastbundit det långa toget, som med andra ändan var fäst vid en påle, så at desse små grisar lupo som 2ne vagnshästar i bredd.

Litet för middagen kom jag fram til Kyrkoherdegården, der jag med all höflighet blef undfägnad af Kyrkoherden Herr Mag. Ekman,

Hafsmänniska hade jag allestäds vid hela skärgården hört talas mycket om, den man för någon tid skal hafva fått vid Fjällbacka här i Quill soken; jag frågade fördenskul af Kyrkoherden huru saken härmed hade sig? Han tillika med sin Fru gofvo til svars, at de ofta talt med den gamla Gubben, som sagt sig hafva fått en sådan hafsmänniska, hvilken gubbe, varit en fiskare, bodt på Fjällbacka, varit from och enfaldig och sedan han kommit til en vacker ålder, dödt för 12 år sedan. Gubbens berättelse, den de ofta hördt honom förtälja, har lydt så: Då han en gång haft ut sina krokar, och kom at vittja dem, skal han märkt, at det drog på kroken; då han drog up, kände han, at det var mycket tungt, mente fördenskul, at någon stor fisk kommit på den samma; då han fick kroken ur vatnet, skal han blifvit grufveligen förskräkt, ty han blef varse, at på den samma fatt en fisk, hvilken til midjan låg ut som et litet barn af 3 å 4 års ålder, med krusiga och hårda hår på hufvudet, men nedre delen af kroppen skal nog liknat en fisk; kroken hade gått genom läppen på detta hafsmonstrum, som nu let och gret som et barn; Gubben visste icke hvad han skulle göra, omsider drog han det up, hvilket då grinade tämmeligen illa, och smågret; han tog så varsamt ut kroken som han kunde, och satte denna underliga fisken bak i båten, hvarest den satt och runkade sig fram och tilbaka, gret som et barn, och let alt för illa; Mannen besinnade hos sig sjelf, at han hört säjas, at det gerna lär komma elakt väder, när sådana synas; derföre tog han varsamt i detta hafsdjur, och sade: gör du intet mig eller mina något ondt, jag vil ej heller göra dig någon skada; släpte så sagta det i sjön, då Gubben skolat tykt likasom en svart hand stuckit up ur vatnet, och tagit midt om denna hafsmänniska; derefter har Gubben skyndsamt satt up seglen, seglat til lands, och då han som nogast hunnit til stranden, har en så hiskelig storm upvuxit, at han knapt sett des like, åtskillige andre här på orten, som sade sig talt med denne Gubben, berättade denne historie nästan med samma omständigheter.

Dylika berättelser finner man här och der uti Resebeskrifningar och andra böcker: Cambden uti sin Britannia p. 288 har en historia om en Hafsman, den fiskare skolat fått uti sina nät vid Oxford uti Ängland år 1187, hvilken aldeles skolat liknat en människa, haft långa hår, stort skägg, varit mycket luden om kroppen, men sedan skolat stulit sig hemligen unden, och lupit i hafvet. Briot uti sin Histoire des Singularitez naturelles d’Angleterre etc. p. 176. lägger detta til, at man skolat haft honom 6 månader i förvar på et slott, innan han kom bårt.

Likaledes talas hos Camden uti ofvannämde bok p. 502 om en annan Hafsmänniska, den fiskare äfvenleds fått i sina nät uti Yorkshire är 1533. Hvilken de födt några dagar med rå fisk, men så snart den fått rådrum, hemligen prakticerat sig til hafvet. Uti Reeoeuil des Memoires et Conferences sur les artset les sciences för år 1672 p. 102 seq. införes en vidlyftig berättelse om en Hafsman, som sex personer på en gång skolat sett vid en klippa utan för Martinique. 23 Maj 1671, hvilken Hafsman ganska länge stått halfparten ofvan för vatnet litet från dem, och likasom undrat på de samma; en vacker figur ser man i nyssnämde bok på detta hafsmonstrum. At förbigå åtskilliga andra historier härom. Jag år härvid af samma mening, som vår makalösa Ichthyologus Artedi uti sina Gener. Pisc. p. 81.hvarest han, sedan han efter andras berättelser beskrifvit Siren, sålunda sluter: det vore önskeligt, att någon rätt Ichthyologus (eller Historicus naturalis) hade tilfälle att examinera och beskrifva detta djur.; om det är en fabel eller en rätt fisk? Om de ting, som man sjelf ej sett, är rådligare, at intet fälla sit omdöme, än at driftigt sluta något visst.

En Långa, Gadus dorfo dipterygio, ore cirrato, maxilla longiore.  Arted, Gen. 22. SadeKyrkoherden sig bekommit för några år, uti hvilken, då den blifvit upskuren, man funnit et synnerligit djur, det Kyrkoherden sålunda beskref: Til färgen var det ljusgrått, hade en kropp, som var aflång, stor som en Riksdaler; från den samma gingo ut på alla sidor som långa halsar, til antalet sju stycken: på ändarna af desse halsar suto som trinda hufvuden; halsarna voro mer än et halfquarter långa; djuret var ej ludit, utan skråfligit.

Maskar berättades hafva varit i grufvelig myckenhet på ängarna här i soknen detta år; men på södra sidan om Uddevalla skola de så godt som intet vetat af dem på samma tid.

Kyrkoherdens dräng har gått ut at vända en väf, som låg på bleket, då han skal blifvit varse, at det låg som smala maskar derpå, han skakade dem bårt, och skal märkt, at andra föllo dit i stället; når han såg efter, skal han fådd se, at de hafva komit utur skyn; sådan var drängens berättelse. Månge af Bönderna hafva ock sagt, at de skolat sett dem komma utur skyn med hagel, och falla på hattarna. Märkvärdigt sades vara, at man aldrig funnit dem på utmarken, utan endast på ängar, der likväl varit et och samma grässlag på utmarken och ängarna; man har sett dem gå längs efter åkerrenarna, men ganska sällan rört kornbrodden. Synnerligit hölts det ock före at vara, at man på en gårds ägor funnit dem i myckenhet, sedan kunde en gård vara emellan, hvarest inga voro, och åter på den gården, som fölgde, kunde träffas en stor ymnoghet. Somlige Bönder hafva ment, det de kommit upur jorden; då desse maskar hade varit en tid på ängarna, och torkan tog til, sades de hoptals hafva krupit til bäckar och dränkt sig. På dem, som än voro öfrige, har fallit et kalt rägn, som dem dödat. Förledit är har man sett maskar här och der, men detta år sades de hafva varit förskräckeligen mycket. Jag frågade, om icke gamla Bönder veta berätta, at här varit sådana maskar tillförne? det svarades, at de säga sig aldrig förr än förledet år hafva vetat af sådana. Men i öfrigit berättade Kyrkoherden, at den tid han studerade i Upsala,” som skedt från1705 til 1713”, skal på Kongsängen utanför Upsala et år varit grufveligen mycket af sådana maskar; och har man, at förekomma deras vidare omkring gående, upkastat på Kungsängen som små diken, hvari de fallit i.

Flugor, små, svarta, och träffeligen qvicka berättades hafva kommit uti stor myckenhet någon tid efter, sedan maskarna gått sina färde bårt; desse hafva satt sig på såden, och ätit något, dock ej mycket, af bladen; då nu desse små kräken hafva satt folket i fruktan, har Herren skickat et rägn, som slagit ned och förderfvat dem.

Widskepelser skola ännu hänga vid en del: Om Marci dag; som är d. 25 April, skola somlige ej vela arbeta någon ting åt sig sjelfva, emedan de skola mena, at det då skulle komma mask eller maskar på deras ängar; enkannerligen skola de icke röra i jorden den dagen, Den 15de

Maji eller Sophæ dag skola de kalla halfårs dag; och sades, at de hållit den samma helig från urminnes tider på det sätt, at de intet vela så åt sig sjelfva på den dagen.

Torf sade Kyrkohedern icke finnas här i soknen bättre, än at man endast kan taga et spadtag djupt: men omkring Götheborg berättade han sig hafva sett, at de kunnat gräfva efter torf til en karls djuplek i jorden; han lade til, at han på några ställen blifvit varse, det de gå och trampa den svarta myrjorden, at den blifver som et ler; den samma ösa de sedan up på et slätt ställe, och låta henne ligga der tils vatnet rinner af, och hon begynt stadga sig; hvarpå de med spadar skära henne i fyrkantig form och skapnad som fora Tegelstenar, bära dem sedan på berg och hällar at torkas, hvilket sedan skal blifva et mycket skönt bränsle.

Skog berättades hafva varit i fordna dagar öfver hela Quill soken mycket stor, hvilket slöts så väl deraf, at man finner i gamla dommar, som äro hållne för något mer än 100de år, at i dem nämnes och tales om stora skogar på de platser, som nu stå hel skallota och släta; som ock deraf, at man ännu uti måssar och myror skal gräfva up rötter af stora tråd.  Desse skogar sades i fordna dagar blifvit mycket ruinerade af Skottar, som haft här sit Sillfänge, och vid återresan altid skola fört sina fartyg lastade med ved

Gödseln pläga de mäste här på orten föra ut om hösten, stjelpa den lasstals på åkern, och låta den sedan ligga outbredd til våren; andre höllo före, at det vore bättre, föra den ut om våren, och då strax utbreda och köra ned henne, emedan de sade sig då fått mera säd derefter; man märker, at här på orten brukas endast vårsäde.

Hummelgårdar, och de samma helt små, såg man vid några få gårdar.

Mot afton skedde resan tillbaka til Fjälbacka,

D. 19. Augusti.

Bergsklåfva kallades en hiskelig ränna midtigenom et stort och högt berg, som ligger strax NO. om Fjälbacka, så at en del gårdar äro bygde just under och vid bergsväggen. Detta berg är det högsta af alla här när omkring belägne, så at man derifrån kan se långt ut i hafvet; hvarföre ock der öfverst uppå är uprest en vätte, hvarest Dragoner och Bönder vid då varande ofridstider höllo vakt; detta berg, som nu bestod af 2 delar, en större up mot fastalandet, och en mindre ned mot sjökanten, lär i fordna dagar endast varit et berg, men sedan, antingen at vatnet bårtfört något af des grund, eller ock af någon annan händelse, har det rämnat i tu, så at en del deraf, eller den, som vetter ut åt sjön, har gifvit sig ifrån stora berget, och sålunda gjordt emellan bägge desse delar ända ned til grunden af berget en stor och hiskelig rämna.

Sjelfva bergsrämnan tyktes vara 2 à 3 musquet skott lång; des bredd var merendels ifrån den ena sidan til den andra litet mer än en famn, somligstäds litet bredare; det aldra bredaste var 2 famnar. Den mindre delen af berget, som vette mot sjön, var nästan lika hög med det stora berget, ungefär en famn lägre, eller litet mera; på södra sidan låg högst up i rämnan 4 stora stenar bredevid och efter hvarandra, med hvilka rämnan var likasom hvälfd; af desse stenar voro de 2 som lågo längst i söder mycket stora, så at då man stod derunder, och såg up på dem, såg det faseligit ut; sidorna af berget inuti rämnan voro måst släta öfver alt, med et fint Hypnum på somliga ställen Öfverväxte; desse väggar voro icke aldeles perpendiculaira, utan så, at sidan med översta spetsen af det större och öfre berget lutade sig litet öfver denne rämnan; men af det mindre och nedre berget lutade överste spetsen och väggen undan, och ej öfver rämnan; up emot öfversta spetsen och delen af rämnan var något bredare och längre emellan bergen; men ned vid marken blef det alt smalare och smalare; och tror jag säkert, at bägge väggarna vid nedersta grunden af berget lära gå tilhopa och röra hvarandra; ty af det stället, der nu är botten, kan man icke döma, emedan det ligger fullt med stenar, som tvifvelsutan fallit ned af bergssidorna, emedan samma stenar ej äro runda, utan kantiga och som sönderbrutne stycken ur berget; på de ställen, der denna rämnan gick djupare ned, och botten var djupare, der var ock rämnan långt smalare; jag såg väl efter med flit, om jag kunde af bergssidorna döma, at desse bergen sutit i hop i fordom tid, nämligen om jag kunde märka, at der någon uphögning var på den ena väggen eller sidan, der skulle å andra sidan midt emot vara någon utholkning i berget, men jag kunde icke finna det, emedan de stenar, som lågo på botten, hade fallit ned ur bergssidorna, och sålunda gjort sidorna annorleds, än de, tör hända varit i början; men det märkte jag, at den öfversta spetsen af det ena berget steg up, der steg ock det andra berget med sin öfversta del up, och der det ena gick ned, der gick ock det andra ned, eller bägge bergen. voro allestädes midt emot hvarandra proportionaliter i lika högd; når man gick i hvalfvet under de stora stenar, som suto up uti rämnan, så gaf det et starkt echo, hvilket jag märkte, at det gjorde midt om dagen, då jag var der.I bergssidorna voro änds- och tvärts rämnor eller så småspringor, at man knapt kunnat få en knifsudd deruti; berget bestod alt igenom icke af annat än en ljusgrå Quarts blandad med en lika färgad spat, samt då och då en svart skimmer; här och der i berget voro dock stora slagor af en svart Mica;  åt södre sidan af rämnan stötte Quartzen något på rödt; jag gick och såg med flit efter, om jag icke kunde blifva varse någon Metall-rand, eller teken dertil, i berget, men förgäfves; man ser altså häraf, huru grundad de enfaldigas mening är, som tro, at i alla stora berg skal vara en myckenhet af Metall- och malm-arter. Här och der silade sig vatnet igenom bergsspringorna. Fast ute på backen deromkring var hel lugnt, så blåste likväl tämmeligen i denne bergs – klåfvan.

Rämnan gick nästan uti en linea recta, men blef på nordoste sidan omsider så smal och tätt ihop, at man der svårligen kunnat komma fram. Jag frågade af gamla män, om de visste, om och när detta berg rämnat i tu? De svarade, at deras mening vore, at det i början sutit tilhopa; men tiden när det rämnat visste de icke.

Gudmundsskär

Watnets förminskande i Wästerhafvet kan man sluta af Gudmundsskäret, som är en hel liten klippa så stor som et lagom kammargolf och ligger midt på sundet nedan för Fjälbacka: detta Gudmundsskär står nu denne tiden vid medelmåttigt vatten, ungefär en aln öfver vattenbrynet, men har tilförene aldeles stått under vatten och varit obekant tils vid pass 200de år sedan, då man af en händelse, som dervid passerat, först fick veta af det, hvarom klockaren i Quill, en man af 76 års ålder, lämnat mig följande berättelse: Den siste Påfviske Prest, som varit uti Quill, har hetat Gudmund; då nu Konungen i Danmark beslutit, at den Lutherska Religion skulle här införas, blef hit sänd från Christiania  en Luthersk Prest, hvilken vid sin ankomst lät den Påfviska veta, hvarföre han var kommen; då den Påfviska det förnam, begärte han, det han om följande Söndagen måtte få hålla sin afskeds Predikan, hvilket honom efterläts. Han predikade altså om Söndagen för middagen, och bland annat bedyrade, at den Påviska läran var den rätta, önskandes til slut, at Herren ville bevisa med et teken, at den samma läran vore den förnämsta; Etter middagen predikade den Lutherska

Presten, hvars namn var Gude Gädda, och då han slutit sin Predikan, sade han, at emedan den Catholske Presten önskat teken, så ville han ock begära et teken af Gud, at hans lära vore den rätta, och ej den Catholske. Derefter lagar den Catholske Presten sig til reds, stiger på en båt vid Fjälbacka, hafvandes 2ne karlar, som skulle ro honom och dess saker; och då de hissat up segel och kommo midt på sjön, som ligger. nedan för Fjälbacka, seglade de omkull på en klippa, som man aldrig tilförene vetat af; Påfviska Presten omkom då i vatnet, men de bägge karlar blefvo frälste; klippan har sedan alt til denna dag blifvit kallad Gudmundsskäret. Söndagen derefter, då Gude Gädda kom at predika, sade han: den Påfviska Presten begärte teken af Gud, jag begärte ock teken, nu har Gud hört min bön och med teken bevist, at min lära är den rätta, men hans ej; derpå föll Allmogen hopetals til den Lutherska läran. Til denna historie fogade klockaren än detta, at en gång har händt sig, at då Gude Gädda var i Kyrkan, der Presterna fordom hade sin spanmål, och mätte ut säd til dem, som sådde; somnade han in, och då skal han fått höra en röst, som sagt: Gude Gädda, så länge Quille församling står, skal af dina efterkommande vara kyrkoherdar härstädes. Denne spådom har träffat in alt härtil.

Bildens sägs föreställa Gude Gädda.

Comet trodde den gemena man här på orten altid betyda någon olycka; allestädes i skärgården hörde man dem berätta, huru man här på orten sett en Comet näst för Gyldenlöws krig; som skolat gått up om aftnarna i W. och liknat en qvast med 5 band, hvilka de sade skolat betyda 5 år, som samma krig stått på.

Nordlysningar sade 80 åra Gubbar nog hafva blifvit sedde i deras barndom, och har då gemenligen altid fölgt nordanväder derpå

Åskan skal man på några år här på orten icke hört mycket af, men i gamla Gubbars ungdom skal man tidt och ofta om somrarna hört den, och trodde de sig hafva märkt, at då åskan således ofta hördes, skal altid varit god gröda i landet.

Watnets förminskande sade en gammal Gubbe sig nogsamt hafva märkt under de 38 års tid, som han bodt på Fjälbacka, i ty, at vid hans första ankomst til denna orten, har här varit många vikar, der han då kunde ro in med båt uti; men nu kan på samma ställen gå torrskodd och slå gräs deri; han lade ock til, at vatnet icke står nu så högt på klippor; som det stod då.

Maskar berättade en 76 åra man sig aldrig i hela sin lifstid vetat af på ängarna, förr än i fjol.

Antes-fjol kallades här på orten det året som var näst fram för förledit år.

Sedvänjor, som i gamla Gubbars barndom varit brukelige, märktes följande: Om andra Juldagen hafva de haft gröt både morgon och afton, emedan Jungfru Maria fick då barnsängsgröt. Långfredagen har man då icke hållit helig.

Widskepelser på förnämde tid, och tör hända på somliga ställen ännu brukelige, sades bland andra voro desse: Ingen skal hugga ved om Torsdags eller Lögerdags eftermiddagen. Om Juldagen må ingen låna eld eller ved. Der det spökar i hus efter någon död, skal man taga Linfrö, och så det ut i alla hus och på alla ställen i gården; då måste spöket packa sig bårt.

D. 20. Augusti.

Kork (et slags svamp) sådan som växer på gamla Björkar, och den man brukar i stället tör fnöske eller tunder, plägade de här på orten rifva så smås om snus, och lägga i skördosan, brukandes den i stället för tunder eller sköre, emedan den då lått fattar eld.

Makrillsfiskandet gjorde fiskarena denne dag så sysselsatte, at ingen af dem gaf sig tid, at ro mig omkring på holmen, i synnerhet som det berättades, at Makrillen nu vore ingången, på hvilken de borde taga vara.

At fördenskul använda dagen til någon nytta, gjorde jag dem följe: vi reste altså ut för solgången, och rodde af och an på vatnet, at se efter om vi kunde blifva Makrillen varse; efter något roende finge vi se uti en vik hvar den gick i ymnoghet och hopetals (gregatim); man kunde helt lätt märka det, emedan vatnet ofvanföre, der den gick, stod och pottrade, och såg ut likasom det ser ut uti en sagta ström. Fiskarena skyndade sig fördenskull at lägga ut sin Va, (så kallade de noten här på orten), begynte från landet och så utpå, i mening at inringa honom; men innan de fått ut halfparten at noten, lopp Makrillen ut; man kunde då hel väl se hvar han for fram, emedan vatnet altid rörde sig ofvanför honom som en sagta ström; de nödgades dock lägga ut sin Va, hvilket skedde på dylikt sätt som med annan nots utläggande, och drogo de den sedan til lands, då de endast fingo några få Makriller: vi rodde sedan hela dagen nu hit, nu dit, at se, om vi kunde blifva honom varse, men förgäfves.

Räkor (Cancer Linn. Faun. Svec. 1252 eller Squilla) funnos nog uti Taren (Alga Linn. FI. Svec.1137) som i ymnoghet växte uti vatnet omkring holmarna; de fångades på detta sätt: En karl stiger i framstammen af båten, och har en håf i handen, den han sätter framman för  framstammen något neder i Taren, derpå börja par gåssar, (eller hvilka som hälst sitta vid årorna,) at ro, och karlen håller vid det samma håfven ned i Taren; altsom rodarena nu ro, går håfvenigenom Taren, och då fastnar i håfven alt hvad af Räkor sitter på Taren; desse Räkor läggessedan i et öskar, at förvaras til agn. På en halftimas tid kan man således samla en myckenhet af detta slägtet.

Sutare kallade Fiskare Fucus filiformis simplex. Linn. FI Svec. 1009 eller Facus chordam referens teres prælongus. Raj, hvilken här i ymnighetväxte utan för holmarna; de hade för et märke at när det finnes något år mycket af denne, skalvintern, som följer strax derpå, blifva myckethård och kall, så at sjöar och haf skola lägga sig.

Watnets förminskande slöta Fiskare deraf, at man funnit ankare uti myror en mil up i landet, äfven at man funnit en mil up i landet nog Ostronskal vid gräfvande.

Hummer fingo de mycket här på orten, och voro de samma merendels min hvardags rätt; man tog dem vid matens tilredande lefvande utur sjön, der man förut vid sjöbodarna tjudrat fast dem på det sätt, at man Knutit ena ändan av en segelgarnsända eller snöre om någotdera af Hummerns lår, men den andra ändan af snöret var fästad vid någon påle eller sjöbodbryggorna, då Hummern, sålunda fasttjudrad, fick vandra omkring huru han ville uti sjön, på så långt håll nämligen, som segelgarns ändan eller snöret räkte; det vid sjöbodarna utkastade rak af de der rensade fiskar var honom en tillräckelig föda.

Rak, det är, det man rensar ut ur fisken, kastades här merendels bårt och uti sjön, vid Landsort märkte jag om sommaren 1743 at svinen ganska gerna åto denna sak, som der merendels var tagen utur Strömming, och sades de blifva deraf öfvermåttan feta och isterfulla; dock berättade Fiskare derhos, at de icke gerna vela gifva dem det, emedan fläsket deraf skal ej blifva godt, utan gerna bekomma en röd färg, samt sällan kunna hålla sig länge, innan det skal härskna.

Asterias radiis quinis latiusculis asperis. Linn Faun. Suec, 1285. låg här och der på stranden, så härvid Fjälbacka, som på de Öar jag förut varit påe. g. Kofterö, Lindö, Otterö, Musö, Grebystad.

Secale [15]spiculis geminatis. Linn. FI Svec. 106 kallades här vid Fjälbacka Strandhvete, men eljestöver alt uti Bahus-Län Strandråg

D. 21. Augusti,

Resan skedde om morgonen til de ytterst vid hafskanten belägne holmar, jemte åtskilliga andra; men fann ändå ingen ting rart.

  • Ligustrum[16]. Linn. FI.Svec.4. sågs på åtskillige holmar i ganska stor myckenhet;
  • Strandkål[17] (570) och
  • Hafsärter[18] stodo här och der vid stränder i klappuren.
  • Renmåssa[19] (Lichen Lin. FI. S’vec. 980) växte nog på alla holmar. Karlen, som rodde mig, sade at de pläga gifva den samma om vintern åt kor, sedan de först blött den i drank, som då skola gerna äta den samma.

Hellebergen hade somligstäds uti sig ränder bestående af en snöhvit Quartz blandad med hvit Spat.

Sedan den oförmodeligen upväxte häftige stormen, som kom från stora och villa hafvet, så när vid de ytterst i hafskanten belägne klippor störtat oss och vår lilla båt i qvaf, ankommo vi något efter middagen glade til Honsborgssund.

Hummertina af et särdeles slag sågs här.  Sjelfva Hummertinan var gjord af tjocka pärtor, eller af sådana spjälor, som brukas til katsor, vid bägge ändarne och äfven midt på var inuti Tinan tunna band, hvarpå pärtorna eller stickorna voro lagde, och med små vidjor vid och på tunnbanden fastbundne, på det deskulle sitta stadigt och jämt, innuti vid bygge ändarna, der Hummern skulle gå in, var gjord av not som ingången uti en Ryssja; agnet var fäst med en tråd midt uti. Midt på voro dess Tinor tjockare och bukigare.

Mussel-skal fann jag uti stor myckenhet ligga på en Fiskares åker; jag frågade, om han plägade göda åkern därmed, samt hvad nytta det gjorde? Han svarade, at han brukade det äfven på åkern, och att det gör god nytta på våta ställen, emedan det torkar och bränner. Skalen voro inte mycket sönderslagne,

Begrafningsplats såg jag denne dag på en holme ut mot hafvet; storleken af den var som en stor stuga bygd i fyrkant med mur omkring af gråstenar, samt ingång på alla sidor, se hosstående Figur. Der inuti voro 4 grafvar, och på hvardera en stenrösa, de som dödt p skepp, eller eljest omkommit på sjön, sades blifva på sådana ställen begrafne; somlige stenrösor voro större ön andra: jag frågade orsaken dertil; den gamle Skepparen, vid namn Falck, som rodde mig, sade, at de, som ligga under de större stenrösor, hafva längre legat der begrafne, än de som ha små stenrösor på sig; ty folket, som komma och gå der förbi, pläga alltid taga en sten och kasta på grafven.

Resan fortsattes vidare med en körande vind till vi kommo till det stället, det på et nog högt berg i forna dagar stått.

Hornborgs Slott; vi togo vår hamn strax nedanför berget, och gingo in uti Fiskarestugorna, som der voro, at få med oss någon karl, som vilte berätta oss beskaffenheten af detta Slott, eller som, tör hända, snarare endast varit en Skants.

Hornborgs slott låg uppe på kullen.

Wi klängde oss up på berget på södra sidan, emellan en stor rämna eller klofva, som gick dit up. Orten var sådan: sjelfva berget, som detta så kallade Hornborgs Slott varit uppå, ligger tätt vid sjön, och är mot sjösidan hel brant, så at det går som en vägg uti sjön; det är ock mycket högt, och til peripherien nästan rundt: uppå berget äro på alla sidor upkastade jord eller mullvallar til 1 ½ famns högd, samt tämmeligen tjocka; enkannerligen äro de högsta och tjockaste mullvallar mot landsidan. Teken til gamla murar kunde jag aldeles intet blifva här varse: tör hända, har de blifvit helt och hållne övertäckte med mull; inom desse mullvallar är mäst skarpa och släta berget, undantagandes, att på norra sidan, som ligger mot landsidan, är någon mullgrund, som tvifvels utan rasat ned från vallarna. Inom vallarna och nästan midt på berget har en brunn varit, nämligen uti en djup göl i hårda berget, men nu med stenar mest igenkastad. Jag tog en stång, och frestade huru djupt jag kunde få den ned, och fann, at den på sidorna af brunn gick ned til en god famn, då hårda hälleberget tog emot; dock lärer den ännu varit något djupare, emedan en myckenhet af stenar lågo deri. Men en Fiskare, som bodde strax nedan för berget, tog något rundare til än jag; ty han berättade, at en man från Norrige kommit dit, och tagit af dem et dörje-rep, som var in mot 100de famnar långt, det han släpt ned uti brunnen; men skal aldrig kunnat räcka någon botten; derpå skal han ännu fäst 2ne långa stänger vid dörje-repet; men detta oaktadt skal han ändå ej hafva fådd någon botten; derföre tro gemene man, at denne brunnen skal vara bottenlös. Omkring och öfver brunn var nu med starr och hvass beväxt, samt något af Trifolium aquaticum[20], hvilket nu stod som bäst i blomma, emedan solsidan skymdes av berget; då en gick på detta gräset gungade det lika som en gått på en måsse.

På norra sidan om denne Skants in mot et litet styckeskott låg et annat berg, som var mycket högre än detta; jag frågade af Bonden, som bodde härvid, hvad han visste at berätta om det samma? Han svarade: de Svenske hade inne denne Skantsen, och då den Danske kom, lade han sig först på et berg, som ligger på SSO. sidan om Skantsen, och begynte derifrån beskjuta den samma; men uträttade fögo; derpå gick en käring, som trodt sig tilförene lidit någon orätt af den Svenska Commendanten på detta så kallade Hornborgs Slott, til de Danske, och sade: Hvad fanen liggen J här och skjuten? härifrån kunnen J aldrig få in Skantsen, om J än lågen här til måssan växte Eder på hufvudet; Nej gån och lägger Er på det der berget der bårta, och då skolen J snart få in Skantsen, hvarvid hon skal vist dem då det höga berget norr om Skantsen, hvarom tilförene är nämnt, och nu kallas Norrmanna berg. De Danske skola ännu legat qvare 2 dagar, men som de sågo, at de ingen ting uträttade, lydde de käringens råd, och lade sig på det höga berget, hvarifrån de skolat begynt beskjuta Skantsen med den lycka, at de fingo den in på tredje dagen. De Svenske ville icke gifva sig, utan skolat fäktat desperat så länge, tils ej mer än en enda man var qvar, hvilken lindat sig uti et bolster, och kastat sig ned från berget i sjön, samt sålunda kommit öfver sundet och undan. På NO. sidan nedan för berget syntes åtskilliga högar, som menes vara grafvar, der de å ömse sidor slagne begrafdes; vägen, der man gått up til Skantsen, har ock varit på samma sida. Fiskaregårdarna, som ligga der nedanföre, kallas ännu i dag Slottet.

Om aftonen sent reste vi tilbaka til Fjälbacka.

D. 22. Augusti,

Mot afton språkade jag med en ottatio tre (83 reds anm) åra gammal Gubbe, Ifvar Månson benämd, om hvarjehanda.

Watnets förminskande sade han sig nogsamt hafva märkt, i det, at Gudmunds skäret, hvarom är talt tilförene p.156, i hans barndom icke varit mera up ur vatnet, än at man kunde sätta en hatt derpå; men nu är det torra deraf ofta til en stor stugas storlek, så at vattubrynet nu är väl öfver en aln nedom des kulle; äfven sade han, at bergen nu allestäds svullit up.

Nordljus sade han, at man nog sett för Gyllenlöws krig (som påstod vid är 1678) men voro sedan länge bårta, til des de för någon tid sedan kommo tilbaka; för Gyllenlöws krig såg man dem rida ihop som krigsfolk, och ansågo människorna dem då med förskräckelse; men Gubben sade sig ej hafva sett dem så mycket, som nu på några år.

Maskar på ängar sade han sig aldrig i sina dagar vetat af förr än i fjol; hans mening var, at de grodt af jorden.

Wäderlekens förändrande denna tiden från det den varit i hans barndom sade han vara så vida skild från hvarannan, som norr ifrån söder. Då hade man vinter när man skulle hafva den, och sommar i rättan tid; men nu är ingen värma i vatnet förr än solen kårer sig (det är efter sommar solståndet börjer gå tilbaka); nu är nordanvädret om midsommaren så kalt som om vintern; men så ej den tiden; nu har några år intet annat varit, än nordan, men då var ibland sunnan, ibland nordan. Wintrarna voro den tiden nog så kalla som nu; men deremot är sommaren nu icke så varm som då; då begynte de aldrig så eller sätte de aldrig plogen i jorden förr än halfårstid, der är, Sophie dag eller d., 15 Maji; men nu sås i Marts och Aprill.

Fisk fick man i Gubbens barndom vida vågnar mera än nu

Skog har i hans ungdom varit mycken, der nu är intet; men det som mest gjort ända på skogarna, sade Gubben hafva varit Sillfisket, som man här på orten idkat långt för hans tid, och skal pågått mer än i 18 års tid, vid hvilket tilfälle en myckenhet folk kommit hit från Holland och andra orter, och vid bårtresan fört skepslaster med timmer &c, med sig. Der finnes ännu rudera efter deras fiskehyttor på holmarna.

Det sista stora Sillfiske härpå orten säger Peder Classon i sin Norriges Beskrifvelse p. 25 varit vid als 1556 då ganska mycket folk från alla orter hitkommit; men efter är 1587 har fisken försvunnit.

Hafskor hade gamle Fiskare här på orten många sägner om; de berättade, huru man ibland skal sett dem komma up ur sjön och blanda sig i hopen med den andra boskapen; bland andra berättelser om dem var ock denne Saga: En man skal i forna tider bodt på Dyngö; då hans qvinfolk kommo hem, hafva de sagt, at en sådan hafsko skal några dagar gått bland deras kor; han ville då änteligen gå åstad och skjuta henne, men qvinfolken afrådde honom högeligen; dock halp det ej, han gick åstad och skjöt henne; strax skal han blifvit så sjuk, at de skolat nödgas bära honom hem, hvarefter han sedan skal legat til sängs hela sin lifstid. Han sades hafva varit tilförene så rik, at han gräfvit mycket af sina penningar ned i skogen; men innan han dödde, skal han icke allenast måst låta bära sig til de ställen, der han nedgrafvit penningarna, och dem uptaga, utan skal ock blifvit nödsakad at pantsätta sin ö, och råkat uti alt för stor fattigdom; kon, som han sägs skutit, skal ingen hafva dristat sig at röra, utan Sagan säger, at hon blifvit korpar til mats.

Simmande voro de mäste här på orten aldeles okunnige uti; när de för någon tid sedan sett en som kunnat simma och kasta sig i sjön, sade de sig nästan alla blifvit förskräkte, emedan de ment han skulle drunkna.

Ossa sepiæ, dock merendels til små bitar, fans här och der vid stränderna, så här vid Fjälbacka som på Kosterö, Lindö &c.


Fotnoter

[1] liguster Ligustrum vulgare L.

[2] idegran Taxus baccata L.

[3] kungsmynta Origanum vulgare L.

[4] skogsolvon Viburnum opulus L.

[5] liguster Ligustrum vulgare L.

[6] Han kan ha menat Strandloka (Ligusticum) Ligusticum scothicum

[7] Eventuellt Euphorbia palustris L. kärrtörel https://skud.slu.se/nav/taxa/6240007

[8] strandvial Lathyrus japonicus subsp. maritimus (L.) P.W.Ball

[9] strandkål Crambe maritima

[10] Någon lav

[11] Galeopsis dånsläktet

[12] vildkaprifol Lonicera periclymenum L.

[13] Kville

[14] Moskwa

[15] Rågsläktet heter Secale – har inte hittat någon träff på hela det namn han anger

[16] liguster Ligustrum vulgare L.

[17] strandkål Crambe maritima

[18] Menar nog strandärter Strandvial Lathyrus japonicus subsp. maritimus (L.) P.W.Ball

[19] Ev Någon färglav. Parmelia färglavssläktet. Eller någon renlav Cladonia

[20] vattenklöver Menyanthes trifoliata L.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.