Utdrag ur Västgöta och bohuslänska resa 1742

av Per Kahlm.

inscannad finns hela boken här

1742 reste Linnélärjungen och botanisten Pehr Kalm, på uppdrag av Linné i Bohuslän. Här är ett utdrag ur boken där han besöker Otterö.
Han redogör för en del växter men beskriver också landskapet, beskriver brödbak och gör en lång beskrivning av murade kakelugnar. Hästarna sägs gå ute året om och någon källa finns inte på ön, inte heller väderkvarnar. vilket han tycker är konstigt.

Jag har skrivit av texten så som han skriver den, alltså till exempel inte ändrat till dubbla konsonanter eller ändrat i ordföljd.

D. 8 Augusti

Mot aftonen fölgde jag Bönderne, som kommo från kyrkan, til Otterö, hvilken är belägen en fierndels väg,eller något mer W. om Grebystad.

D. 9. Augusti

Om morgonen gick jag allestädes omkring på Ön, at se hvad rart der skulle finnas, och märkes af växter följande:

• Circea[1] (Linn. Fl. Svec. 5. a) stod i skuggan emellan bergsklyftor.
• Plantago[2] fol. semicylind. integ. (127) här och der vid stranden.
• Cornus herbacea[3] (132) i myror nog.
• Anagallis (169) phoeniceo flore[4]. C.B. emellan stenarna på södra sidan af Otterö.
• Convolvulus foliis sagittatis postice truneatis, pedunculis simplicibus unifloris. Linn. Fl. Svec. 174. En ört ej tilförene af någon Botanicys funnen I Sverige vildt växande, stod bland stenarna på södra sidan af ön.
• Lonicera (191) eller Caprifolium germanicum[5] Dod. växte bland stenar på backarna här och der.
• Atriplex (828 b)angustissimo[6] & longissimo folio[7].
• Tournes. på hafsstranden nog.
• Erica (210)[8] i myror något.
• Agrimonia[9] (394) ymnigt på backar och bland stenar.
• Stärkebär[10] allestäds i myckenhet uti backarna.
• Hagtorn[11] här och der uti backarna.
• Surapel[12] här och der i ängar.
• Björnbärsbuskar (409) här och der i backar.
• Thalictrum (454) minus[13] C. B. något litet på södra sidan vid stenar.
• Origanum[14](4820) allestäds i myckenhet vid bergs.fötter.
• Melampyrum cristatum[15], här och der på backar.
• Räfblomster [16] (Ononis 622) på backar.
• Räfklor[17] (Anthyllis 594) på backar.
• Aster (696), i ängesbackar.
• Pors[18] nog i myror.

Otterö är en ö, som lyder til Tanum soken, ungefär en fjerdedels mil lång, mäst öfveralt med tämmeligen höga och skallota berg upfyld; emellan desse berg ligga myror, somliga vätare, andra torrare, beväxte med bägge slags Ljung (Erica 309. 210.1 Lina. FI, Svec.) och Pors[19] (817). På somliga ställen emellan bergen hade de sina ängar, som dock ej voro stora, men måsslupna och låglänta. Strax vid gården hade de 2ne stycken åkertäppor, som voro ganska små, så at de för största delen af året nödgas köpa sig bröd. Deras förnämsta sysla är så här som på alla Öar i denne skärgården, at idka fiskeri; några få kor och getter hafva de. På denne ö äro 2ne gårdar. Timmerskog måste de skaffa sig långt från fasta landet.

Husen äro väl bygde, men stockarna inuti äro icke bilade eller huggne släta, utan barken endast afdragen. Ofvanpå sina stugor hade de altid en nattstuga, eller loft, deri de lågo om sommaren, men ingen spis var deruti.

Kakelugn hade de i nedre stugan en liten af tegel, ungefär 5 á 6 quarter hög, ½ aln bred, 4 á 6 quarter lång; den stod ½  aln vid pass från gålfvet; kakelugns dörren var på den smalaste sidan af kakelugnen, som vette ut mot gålfvet, ty ugnen stod med den ena gafveln mot väggen, och med den andra ut mot gålfvet : vid den ändan af kakelugnen, som var in mot väggen,gick en liten fyrkantig spanntjock skorssten up, i hvilken skorssten, en tvär hand ofvanföre sjelfva kakelugnen var spjellet, som kunde dragas ut och in. En sådan kakelugn ehuru liten han synes vara, är dock i stånd, at hålla et tämmeligit stort rum varmt. -Man brukar til bränsle uti dem så väl ved som torf: de som antingen icke mägtat köpa sig järnkakelugnar, eller ock nu, sedan de äro förbudne at införas från Norrige, ej hafva tilfälle att tilhandla sig dem, hafva i det stället desse småkakelugnar, i synnerheti den delen af Bahus-Län, som ej aldeles gräntsar til Norrige.

Stora lösa stenar lågo öfveralt på den högsta delen af bergen, som här på ön voro de mästa på södvästra sidan, och hvilka berg äro tämmeligen höga: til skapnaden liknade de grafstenar, men voro gemenligen tjockare, ungefär en half aln tjocka; man fann dem nu större, nu mindre; ibland såg jag der ock stenar, som voro rundaktige, men de fläste sågo ut, som sades, som tjocka grafstenar: jag märkte, at på S. w sidan om de ställen, der desse stenar lågo strödde öfver bergen, dock längre ned, syntes på sjelfva bergen rum, likasom stenar blifvit brutne derifrån; ty berget var på många ställen så sönderdeladt med sprickor och rämnor, at man ännu kunnat bryta dylika stenar derifrån. Månne man ej hade anledning at gissa, at desse omtalte stenar, som lågo spridde öfver alt på den öfversta delen af berget, hade i fordna dagar genom någon häftig flod och SW vind, som just kommer, ända från hafvet, blifvit från de ställen lösbrutne, der nu så mycket springor och öpningar synes, och så bragte uppå berget?

Litet längre i NO. från det berg, der omnämde stora stenar lågo kringspridde, gick en kulla up af samma berg, som nästan var den högste af alla; på den samma var

En grufvelig samling af stenar, dels stora som klot, dels större; de största voro vid pass så stora, at 2 à 3 karlar orkat välta en; alla voro rundagtige; sjelfve denna stenrösan gick från NW. til SÖ; den var vid pass 2 à 3 musquet skott lång och ungefär et musquet skott bred; på norre sidan var denne stenrösan 2 famnar hög, på hvilken sida ock de största stenar lågo: Överst på den syntes likasom i fordna dagar der stått någon vätte. Jag frågade Bönderna hvilken som samlat denna oändeliga myckenheten af stenar hit? de svarade, det de mente, at kämpar i fordna tider samlat dem tilhopa, då de ärnat strida; ty i de dagar brukade de stenar at kasta med, i sället för skjutande, och kunde de den tiden kasta 6 gångor så långt som man skjuter med en musquet. Sådan var Böndernas berättelse.

Lumbricus punctis prominulis Linn. Faun. Svec. 1270. hade på de ställen vid stränder, der

vatnet lupit ut, upkastat ganska många hand stora högar af gyttja och sand; ofvanpå hvar och en af dem låg svart jord lagd lika som i åtskilliga ringar, hvilket sades vara deras träck.

Flintstenar funnos vid stränderna allestäds.

Mussle-ock Snäkeskal fans nog på SW sidan af ön, hvarest en något hög backa til mästa delen bestod häraf: litet hvit sand var blandad deribland.

Watnet hade denna dagen lupit ganska mycket ut,

D. 10 Augusti

Bjuggbröd är det, som de bruka så väl här på Otterö, som mäst alla andra ställen öfver hela Bahus-Län. Detta bröd är så tunt som en nagel och nästan som et papper, och bakades här på Otterö sålunda: Qvinnan tager et enkom dertil gjordt fyrkantigt bord eller bräde, ungefär 5 quarter långt och lika bredt; derpå strör hon litet mjöl, tager en liten klimp deg, lägger den på bordet, kaflar ut den samma så tunt som hon vil: när hon vil vända brödet, sätter hon en liten smal brödspade derunder, och vänder det om: imedlertid har hon en stor rund järnplåt något litet tjockare än et spjell, hvilken hon sådder på tegelstenar i spisen, och gör eld derunder; då denne järnplåt blir varm, lägger hon sin kaka derpå at gräddas.

Diametern af deras kakor eller bröd är gemenligen 4 à 5 quarter; när man vil hafva något tilräckeligit häraf i mun, bör man åtminstonel lägga och vika kakan sex eller otta dubbelt.  Orsaken hvarföre de häldre baka sina bröd så tunna, sade de vara den, at om man bakar kornbröd tjokt, så smakar det så tort, enkannerligen då det blifver litet äldre: men då det bakas tunt, smakar det långt bättre, och ger icke en så torr smak, Rågbröd baka de så tjocka som vanligit är på andra orter.

Fotqvarn eller Squaltqvarn hade de på Otterö en en liten, som stod i en bäck, hvilken var mästa delen om året torr; och ehuruväl de så här, som på flere ställen, hade den bästa lägenhet för väderqvarnar, så vet jag mig dock ingenstäds, undantagandes i Marstrand, hafva i hela Bahus-Län, der jag rest fram, blifvit varse någon väderqvarn, fast de på somliga ställen måste understundom resa flere mil med deras mäld. – Jag frågade dem, som bodde på öar, och hvilka ofta nödgades fara 7 à 8 mil til qvarn, hvarföre de icke förskaffat sig väderqvarnar? De gåfvo til svars, at de gerna önskade sig hafva sådana; men der skal ingen finnas på orten, som vet huru de skola byggas.

Hästarna sades gå här ute hela vintern, så at de den tiden icke behöfva gifva dem et strå, utan de gå då i backarna och äta Ljung, som der öfverflådigt växer.

Källa hade de mäst på alla holmar, der folk satt sig ned at bo, als ingen : hvilket synes vara märkvärdigt, emedan holmarna ofta bestodo til största delen af berg och klippor, som gemenligen pläga hållas för källors ursprung; dock som jordmon på desse små öar och holmar merendels var af sand, lärer den tvifvelsutan dragit och sugit uti sig all den fuktighet och vätsko, som af dunster stadnat mot bergen, och sedan flutit ned i jorden af de samma, I brist af källor hade invånarena grafvit sig anten brunnar eller ock gropar när vid stranden, hvari friskt vatten filade sig genom sanden från hafvet.

Mot afton reste jag härifrån til Musö dit jag kom vid solens nedgång. På holmar stod somligstäds

• Strandråg[20] ( Linn. FI Svec. 106)
• Cochlearia[21]7.B. vid stränder,
• samt Poa(76)[22] i torra mullen uti bergsspringor.

Angelica[23] (234) som nog växte på stränderna, kallade bönderne skvättor, emedan barnen sqvätta, det är, spruta vatten med des stjelke.

Fotnoter med svenska namn och nu gällande vetenskapliga namn så långt jag har kunnat identifiera dem.

[1] häxörtssläktet Circaea L.

[2] grobladssläktet Plantago L.grobladssläktet

[3] Hönsbär Cornus suecica L.

[4] rödmire Anagallis arvensis L.

[5] Vildkaprifol Lonicera periclymenum L.

[6] Förmodligen portlakmålla Atriplex portulacoides L.

[7] strandmållesläktet Atriplex L. nom. cons.

[8] klockljungssläktet Erica L.

[9] Två arter, luktsmåborre (Agrimonia procera) och småborre (Agrimonia eupatoria) är vildväxande i Sverige.

Kalm benämner småborre som åkermömja på ett par ställen.

JAG HAR BILD

[10]slån Prunus spinosa L.

[11]hagtornssläktet Crataegus L.

[12]vildapel Malus sylvestris Mill.

[13]stor kustruta Thalictrum minus L.

[14]kungsmynta Origanum vulgare L.

[15]korskovall Melampyrum cristatum L.

[16] tallört Ononis arvensis

[17]getväppling Anthyllis vulneraria L.

[18]pors Myrica gale L.

[19]pors Myrica gale L.

[20]strandråg Leymus arenarius (L.) Hochst.

[21] Kanske menar han skörbjuggsört Cochlearia officinalis L.

[22] Gröesläktet, Poa

[23]strätta Angelica sylvestris L.