Denna morgon, den 17 juli, kastade vi loss klockan 7.50 med siktet inställt på Bjuröklubb framåt kvällen. Men vindarna var inte med oss och vi insåg snart att vi skulle komma fram mitt i natten. Vi lyckades inte heller reda ut huruvida vi kan gå in i hamnen där. Oklart om djupet och ingen som svarade på mejl och facebook på Bjuröklubbs gästhamn.
Vi tänkte om och bestämde oss för att fortsätta till Töre. Totalt blev det en sträcka på 232 distans och det tog oss ganska exakt 30 timmar.

Dimman kom plötsligt

Mitt på dagen, strax utanför Umeå kom det dimma från ingenstans. Ovanför var himlen klarblå men runt båten såg vi inte långt. Vi testade vår nya vhfs funktion att tuta en lång signal varannan minut och det fungerade fint.

Dimman lättade och solen vann. Jag gjorde en supergod blomkålssoppa med kokosmjölk och kokade kräm på rabarber och nektariner. Det är en sådan lyx att ha ett bra pentry.

Natten som aldrig bli mörk

Vi delade upp natten på ett sätt som vi tyckte funkade mycket bra.
Gemensam middag 17.00 – 19.00
Viveka vakt 19.00 – 20.30
Erik vakt 20.30 – 22.00
Viveka vakt 22.00 – 02.00
Erik vakt 02.00 – 06.00
Viveka vakt 06.00 – 08.00
Erik vakt 08.00 – 10.00
Gemensam frukost 10.00
Så här års blir det aldrig riktigt mörkt och jag kunde lätta läsa en bok på mitt vaktpass mellan 22 och 02.

Man kan tänka olika kring hur man ska nå ett mål. Vi hade kunnat ge efter för vädret och där och då bestämt att vi inte skulle komma till Töre denna sommar. Vindarna var svaga och kom från norr. Men vi valde att gå för motor för att ändå ha gjort resan upp till Bottenvikens nordligaste punkt, som planerat. Och även om ljudet av motor förstås tar bort en del av njutningen så är världen vacker från en sittbrunn i stiltje.

Töre hamn – vårt mål

Så var vi då äntligen i Töre och kunde runda bojen som sägs vara den nordligaste punkten. Tänk att man kan runda den nordligaste punkten, då har man väl varit norr om den? Nåja. Man får sitt intyg och tar sina bilder. Och det är något fint med att ha gjort det.

Töre gästhamn

Kanske kan man kalla det antiklimax, att komma till Töre. Där finns inte mycket att se och gästhamnen är ganska intetsägande. Vi har åkt så långt. Här finns en camping som verkar välbesökt. Här finns en liten restaurang som vi inte provade. Man kan hyra cykel för 50 kr per timme vilket är praktiskt när man vill åka in till samhället för att bunkra, det gjorde vi och affären var bra.
Vi hade också turen att träffa på en annan båt som i sin packning hade Bromptoncyklar som vi fick prova. Det skulle verkligen vara kul att ha ett par sådana ombord. Men kan de vara värda pengarna de kostar? Minst 20 000 per cykel får man räkna med. Vi funderar vidare. På Biltema kan man köpa liten ihopfällbar cykel för runt 3000.

Minnen från en annan tid

De stora silosarna för cement i hamnen ägs av Heidelberg group som numera äger Cementa. De används inte längre, till denna Sveriges nordligaste djuphamn kommer inte längre några stora fartyg. Men ägarna vill inte sälja silosarna till någon annan av rädsla för att få konkurrens från andra betong- och cementbolag. Som så ofta utmed den norrländska kusten finns minnen kvar från en annan tid och rester från när de andra har dragit vidare.

Ubåt på land ska bli muesum

I det beiga huset till vänster i flygbilden ovan finns en u-båt. Den ska finnas utställd som en del av Siknäsfortets satsning på att visa upp det nedlagda och tidigare topphemliga underjordiska fortet som byggdes för att försvara Töre hamn, Sveriges nordligaste djuphamn som en gång var av stor strategisk betydelse.
Siknäs ligger någon mil från Töre och man passerar det på väg in i viken. Där finns en gästhamn utmärkt på sjökortet men det är oklart om man kan gå in med segelbåt. Vi ringde till fortet och frågade och en lite osäker tjej trodde att djupet kanske är en meter. Vi utforskade inte detta vidare även om det hade varit intressant att se.
U-båten fick vi dock se tack vare lite tur och norrländsk vänlighet. Vi träffade två av de som bygger huset kring båten och de släppte snällt in oss i det ännu inte invigda museet. De berättade också om Cementas övergivna byggnader och hur de fantiserade om att kunna bygga en takbar längst upp, kanske måla den största silon som en burk läsk…

Ubåten heter Spiggen och byggdes 1990 som målubåt vid försvarets ubåtsjaktsövningar. Den är 11 meter lång, väger 12 ton i ytläge och har plats för 3 – 4 personer (det måste vara trångt). Den slutade användas under 00-talet och har stått i ett förråd. 2013 skänktes den till Kalix kommun som alltså planerar för ett museum kring båten. Än så länge finns ett nybyggt hus och en anonym skylt vid vägen.

På kvällen tog vi ett glas vin tillsammans med våra båtgrannar. Vi sa nog aldrig vad vi hette och de presenterade sig inte heller men vi hade trevligt och vi fick låna boken Din lots till Luelå skärgård som vi studerade för seglingen söderut. Jag har bara kunnat se att man kan köpa den här. Om vi kommer norrut igen ska vi nog se till att skaffa den även om den kanske börjar bli gammal, den kom ut 2012.