natur

Töre – Huvön – Småskären

19 juli lämnar vi Töre för att hitta en ny vik. Färden söderut har börjat. Och hur det nu är, att vi har tre veckor tills vi ska börja jobba igen, så finns det en liten stresskänsla av att komma iväg. Men vi försöker ta det lugnt. Det tog oss en dryg vecka från Svinninge och de 539,3 NM till Töre så vi bör kunna ta det ganska lugnt tillbaka.

Vi kastar loss i stiltje. Går för motor utan stress. Viken ner från Töre är rofylld och vi följer efter en båt som seglat från Skåne förra året. Vi ska inte gå långt idag. Vi tittar i boken Norrlandskust av Erik Nyström och tar en sväng in till Bergön och Kohamn och Gårdsviken. Men Kohamn känns lite för dystert skogig och i Gårdsviken är det så mycket folk. Vi fortsätter en bit till och blir nyfikna på Huvön som enligt boken ska ha allt. Det är ännu en ö som säger sig ha blivit utsedd till Sveriges vackraste ö. Här utlovas klapperstensfält, sandstrand, labyrint och raviner som stupar 25 – 30 meter. Enligt information på nätet ska ön vara populär bland klättrare.
Vi delar vik med en annan segelbåt. Vid sandstranden på norra sidan ligger ett par mindre motorbåtar ute över dagen för att bada.

Vi tar Putte i till land och har med oss drönaren. Kanske är det idag vi lär oss flyga och filma. På stranden finns bra information och en karta. Vi ger oss av.

Av Erik lär jag mig att sand har en bestämd rasvinkel vilket gör att sanden faktiskt inte trillar ut i havet, trots att det sluttar rakt ut. Det kommer vi att få se fler exempel på under vår segling längs den norrländska kusten. Bland annat i Piteå där vi ser ett stort hus under uppförande på just en brant sandbank som sluttar mot vattnet.

Spåren av den senaste istiden är ständigt synliga.

Något som vi blir varse för första gången är hur svårt det är att gå på riktiga klapperstensfält.

Informationen om Huvön utlovar ganska besvärlig terräng och det stämmer. Vi klättrar och kryper. Kommer till toppen på ön och förundras över utsikten. Det är så obebyggt i denna del av Sverige. Erik kör drönaren som genast talar om för honom att det blåser för mycket.
Jag har läst mycket om alla labyrinter som ska finnas på öar längs norrlandskusten. Man vet inte varför de finns och vad de har använts till. På Huvön ska det finnas en. Men vi hittar den inte.

Däremot ser vi lummer Lycopodiophyta för första gången. Det är inte så ovanligt, sägs det, men vi har inte sett det tidigare. Kanske är det dessutom två arter, revlummer och mattlummer, men jag är inte alls säker. Linneor ser vi också, denna norrländska skönhet som är Smålands landskapsblomma.

Sanddynerna vid öns nordöstra strand är vackra.
En liten sandstrand mot öster på norra sidan av ön.

På vår lilla gummijolle, Putte, har vi en Torqeedo elmotor som vi fick med när vi köpte Embla. Vi är mycket nöjda med den och det är skönt att slippa ha en bränsletank att hålla reda på. Det är tyst och batteriet håller förvånande länge. Vi har ju inget att jämföra med men har inte känt att vi vill byta den. Man kan ladda batteriet både via 230 och 12 volt.

Kan man se för många solnedgångar?

Den 20 juli seglar vi vidare mot Småskären där vi ska träffa Eriks arbetskamrat Peter och hans sambo Anki. Vi äter en fantastisk middag hos dem och bestämmer att vi nog ändå inte ska fortsätta söderut riktigt än. I morgon ska vi ta med Peter och Anki till Malören, söder om Happaranda. Och det blir ju rakt öster ut det.

Och även denna kväll går solen ner och Embla ligger för ankar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.