Idag handlar det om lite praktiska saker som buss, betalning och shopping av mat. Men också om trivsel, läskiga duschar och möten med verkligt hjälpsamma människor.

Central River Yacht Club
Nu är vi här och ja, vad ska man säga. Vid bryggan ligger stora, till och med mycket stora motorbåtar och en och annan segelbåt. Vid en första anblick verkar det nästan lite för lyxigt. Tills man kommer iland och ser hur enormt nergånget och slitet allt är. Man tror liksom att stället är övergivet och nerlagt. Men som Erik säger, hur man upplever detta beror till stor del på vilka förväntningar man haft. Jag kan säga att mina var större än verkligheten.

Det finns ett hamnkontor. När man går in i själva huvudbyggnaden är det mörkt och inga lampor är tända, man går genom en skum korridor och fram till en liten glasruta bakom vilken sitter en människa och vakar över ett svängkors.
Har man sin båt i hamnen kan man få passera svängkor
set och sätta sig vid ett runt bord med en brun duk för att få tillång till wifi. Duken på det runda bordet tvättades senast strax innan Sovjetunionens fall så man lägger helst inget på den. Har man tur reser sig mannen bakom luckan upp och går ut i den stora hallen och tänder lysrören i taket, annars får man sitta i halvmörker – då ser man inte smutsen så mycket.

Här inne i det stora hallliknande rummet, finns också den toalett på området som går att låsa. Inne på den har något också sitt kylskåp och lunchdisk i ett ställ vid handfatet. Det hänger också någon form av rockar på en krok. Det luktar inte supergott här.

Utanför själva huvudbyggnaden är det mesta i sliten betong, trottoarer och vägbanor är sneda och vinda. Även här tänker man att allt nog är övergivet, det är så många lokaler med stolar och bord, dukar och gardiner – allt känns övergivet och inte alls omhändertaget. Men så plötsligt ser man ett brudpar som har valt att fira sitt bröllop här och är i färd med att bli fotograferade. Vi såg säkert 10 – 20 brudpar under våra tre dygn i marinan. Några av dem hyrde också någon av de stora motorbåtarna för en liten tur på någon timme.

Säkerhet
Själva yachtklubben ligger inom ett område som ligger innanför vägbommar så att inga bilar kan komma in oanmälda. Hamnen har också ett litet vakttorn som är bemannat dygnet runt. Även bryggan är sedan låst och man får en låstagg att använda för inpassage. Vi kände oss mycket trygga.

Internet
Det finns två wifi-nätverk för internet, båda är gratis. Ett finns på restaurang Parusa och ett i själva receptionen till gästhamnen. Inget av dem är superbra men det funkar till att uppdatera Facebook och messa med dem hemma. Vill man ladda upp bilder, till en blogg till exempel, får man utrusta sig med stort tålamod.

Vatten och el
Vi hade fått rådet att inte tanka vatten och vi höll oss till det men både vatten och el finns på bryggan och ingår i hamnavgiften.

Dusch

Det finns dusch. Mer än så kan man inte säga. Utrymmet är nergånget och slitet och bara öppet några timmar på morgonen och några på kvällen. Det finns bra med varmvatten och det är kanske det viktigaste.

Lugn och ro
Ta med öronproppar! Det kan vara ganska högljutt festande till långt in på natten, alla dagar i veckan.
Vi låg i den första bassängen, innanför en pir. Kanske ligger man lite lugnare om man passerar den och och istället ligger till vänster om marinan. Trots att själva området är mycket slitet och nergånget finns det flera nattklubbar och diskotek som är inhysta i stora tält och på helgerna håller de igång från eftermiddag till minst klockan 7 på morgonen och musiken är mycket hög. Om någon av båtarna intill den egna båten på bryggan är chartrad kan det vara ganska högljutt även precis intill.

Vår kontaktperson
Svenska kryssarklubbens kontaktperson i St Petersburg, Vladimir Ivankiv, var mycket hjälpsam och en väldigt rar person. Vi stannade inte så länge att vi hann åka på någon tur med honom, vädret var inte heller superbra, men vi tror att det hade varit väldigt trevligt. Vi träffade besättningen på en annan svensk båt som också bara hade gott att säga om hans hjälpsamhet. Vladimir hjälper till att boka plats i marinan, förvarnar gränskontrollen om att man ska komma och förser dem med de uppgifter som behövs. Han tala mycket bra engelska.

Restauranger
Det finns ett par restauranger på området och de har gott om gäster. Vi åt bara på den som heter Parusa och maten var helt ok. Något som var mycket positivt på alla restauranger vi var på i St Petersburg är att de har en stor meny med alkoholfria drycker, bland annat många sorters hemgjord lemonad och ännu flera sorters teer, inte bara med svart te utan även med torkade frukter och bär i hett vatten. Prova gärna havtorns- och päronteet på Parusa, det är supergott. Det är även risotton och morotssoppan.

Både te och lemonad serveras överallt i snygga tekannor eller tillbringare i glas. Även de gånger de egentligen var fullsatt fixade de ett bord åt oss och personalen var väldigt trevlig.

Språk
Det var ganska svårt att göra sig förstådd på engelska på de flesta ställen och man fick ofta använda sig av teckenspråk. Det mesta löser sig ju om man bara vill.

Proviantera
Dessvärre kan vi inte bidra med så mycket här till andra seglare. I informationen om marinan står det att det finns butik inom området. Men det är mer än kiosk och den säljer mest läsk, vodka, chips och öl, inte mat.

Vi hittade buss nummer 14 som har en hållplats bara en bit utanför marinan och går in till centrala St Petersburg. Vi hoppade av när vi var nästan vid slutstationen inne i stan och där ligger en nyöppnad mataffär som har ett helt ok utbud. Allt är på ryska så man får gissa sig fram lite. De har det mest nödvändiga och vi provianterade där innan vi seglade hemåt igen.

Bussbiljett.

Här handlade vi mat, helt ok.

Betala hamnavgift

Vi hade inga problem med att betala med kort på restauranger och i affärer. Däremot tar marinan bara emot kontanter och då helst rubel för hamnavgiften Vi hade inte tillräckligt med rubel och då gick det bra att lägga till med Euro.

Marinan har inte heller personal på plats på helger så om man vill sticka på en lördag eller söndag måste man betala på fredagen innan klockan 17. Låstaggen som man har för att komma in på bryggan kan man däremot lämna till vakten när man sticker.

Kommunikationer

Det står i alla beskrivningar att Central River Yacht Club ligger centralt i St Petersburg. Allt är ju relativt. Vi promenerade i 50 minuter första dagen för att komma till de mer centrala delarna. En stor del av den promenaden gick genom ett ganska slitet före detta industriområde där det fanns gott om raserade byggnader, avbrutna byggprojekt där det växte sly i stommen en bit upp och en och annan byggnad med någon sorts verksamhet. Men som sagt, går man 50 minuter rakt fram kommer man till den bro som leder över floden Neva till Eremitaget.

Båtklubben intill själva gästhamnen.

Huvudkontoret.

Promenad till centrala St Petersburg

Ett hus på marinan som väntar på någon som vill älska det. Något för den händige.

Ännu ett hus som saknar någon som älskar det.

Andra dagen tog vi buss 14 som har en hållplats ganska nära marinan. Det är superbilligt att åka buss, 4 kronor per person och man kan åka hur långt som helst på en biljett.
Ibland ska man betala till en konduktör som sitter på bussen. Ibland ska man betala till chauffören när man går av. Det löser sig på ett eller annat sätt, men man måste ha kontanter.

Möte med  en snäll människa
Enligt den busskarta vi hade skulle även buss nr 7, som går från Nevskji Prospect gå hela vägen till marinan men det gjorde den inte. Vi provade en dag att ta den hem och satt och följde med på kartan, tyckte vi, när konduktören och ett par resenärer plötsligt uttryckte sin oro över att vi inte gick av. Bussen hade vänt och var på väg tillbaka till stan. Flera personer engagerade sig och vi gick av så snart det var möjligt. En äldre herre, med ganska excentriskt utseende som talade mycket bra engelska försökte hjälpa oss samtidigt som en yngre man som talade nära på noll ord engelska tog oss under armen och sa att han skulle visa oss vägen. Vi valde att följa efter. Vi visste ju hur man gick hem men tänkte att han skulle visa oss en annan buss eller tunnelbana. Men det hela slutade med att vi gick de 50 minutrarna hem tillsammans med Oleg som av något oändligt konstigt sammanträffande var på väg till ett affärsmöte på just restaurang Parusa vid vår båt. Jag undrar fortfarande om han hade tänkt gå hela vägen redan från början eller om det blev så att han gick för att han inte riktigt visste vart vi ville och han ville se till att vi kom fram. Och jag fattade inte förrän vi var hemma att han faktiskt på allvar var på väg till exakt samma ställe som vi. Jag frågade om vi fick bjuda honom på en drink och han sa ja, och försvann. Senare såg Erik honom sitta i ett större sällskap vid ett annat bord med en namnskylt på bröstet. När vi skulle lämna restaurangen såg vi honom inte längre. Men vi har hans visitkort så vi får försöka se till att tacka honom vid tillfälle.