24 juli

Idag sätter vi klockan på 7.30. Vi kom inte i säng förrän vid 3 i natt men tull och gränsvakter kommer klockan 8 och det är ju bra att få allt klart.

Sedan vi kom in i natt har det tillkommit två båtar, en tysk och en rysk. Vi är klara på någon timme och får löfte om att ligga på betongbryggan intill under det närmaste dygnet. Vi vilar lite men känner oss inte så trötta så vi tar en promenad runt den gulliga ön.

Aspö i skärgården utanför Kotka i Finland.

Här finns ett högt utsiktstorn som används av militär och gränsbevakning. De små söta sommarhusen som ligger i närheten av det lever ständigt med det dova ljudet från den stora radarn som snurrar på taket.
En liten del av ön är avspärrad för militärt bruk.

Faluröd stuga – alltid fint.

Fint insynsskydd i spets.

Hamnen på Aspö.

Det vita huset känns mycket mer finskt än de röda husen.

Liten gubbe tittar ut.

De många små husen vittnar om att det här har funnits ett livaktigt samhälle genom åren. En skylt vid butiken berättar att ön har varit en privatägd, skattebefriad egendom sedan 1633. Den sista privata ägaren som inte bodde på ön hette miss Carolina Indrenius. Hon verkar sedan ha sålt ön, med tillhörande vatten till lotsarna på ön 1842. Någon gång på 1900-talet har sedan ön kommit att bli en del av Kotkas kommun.

Man blir ju nyfiken på Indrenius. Vem var hon? Vad hade hon ön till? Var hon någonsin där? Varför sålde hon? Blev lotsfamiljerna nöjda med affären?  En snabb googling ger inga svar.

Vi går förbi flera små fint skötta trädgårdar och jag bekantar mig med rödblära Siléne dióica och vitblära Siléne alba som blommar överallt på ön i vitt, rosa och nästan mörkrött.
Något med denna ö gör att jag känner mig hemma.

Tall vid husvägg och förankrat äppelträd. Det kan nog storma en de här.

Äppelträd i skydd.

Rödblära

När vi var här förra veckan handlade vi lite i den fina livsmedelsbutiken, idag testar vi glassen i kiosken på berget ovanför butiken.

Butiken där man också betalar för båtbränsle. Har öppet både på dagtid och kvällar men också stängt på dagen. Öppettider står anslagna inne i farstun.

Det är gulligt och tappert att driva ett litet kafé här ute i havsbandet. Det sitter en handfull besökare kring borden utanför och det finns både hembakat och glass. Det är inte den supergoda märket (vad var det det hette?) som vi åt i Hangö utan vanlig GB-glass men det funkar också varm sommardag på en skärgårdsö i Finska Viken.

Bensinbryggan och gästbryggan på Aspö.

Vi bestämmer att vi ska gå vidare redan idag. Vi har tittat ut en ö som heter Rankö, eller Rankii på finska. Dit är det inte mer än drygt 10 DM och det känns lagom.
Vi tar oss in med Maloo till gästhamnen och bensinmacken och tankar upp ny diesel. Apropå gästhamnen, det står i hamnboken att det finns plats för 18 gästande båtar här, vi skulle säga att det handlar om max 3-4 stycken segelbåtar som kan förtöja vid bryggan. Kanske kan man också fi ligga vid bensinbryggarn över natten och då går det in ytterligare några båtar. Att svaja är nog svårt eftersom det skulle störa de boendes framkomlighet.

När jag var yngre avskydde jag att gå med motor och såg det som ett nederlag när man gjorde det. Men jag har ändrat mig, vår Yanmar 3YMC är en fantastisk kompis på 29 hästkrafter som tar oss framåt i sex knop de dagar vinden inte alls visar sig eller blåser precis rakt i nosen och man vill komma framåt utan att kryssa. Just idag är havet som oljebegjutet och vinden är noll så Yanmar får ta oss till Rankö vilket han gör på knappt två timmar.

Rankö har en liten gästhamn, dusch, bastu (som man måste boka), litet utbud av specerier, eluttag och restaurang. Kocken, som också skötte hamnadministrationen, var mycket trevlig och hjälpsam men vi testade inte hans matlagning. Det gjorde dock ganska många av de som låg i hamnen.

Vi var lite för trötta och i behov av dusch och vila så det blev ingen promenad på ön. Den kändes inte superlockande heller. All information var på finska men vi tror att det har varit en militär ö tills någon gång in på 2000-talet.