6 nätter låg vi inblåsta i Byxelkrok på Öland. Kuling från sydväst så att båten lutade av att riggen fick båten att kränga.
Den 5 juli hyrde vi bil. Vi körde söderut, ner till Långe Jan längst ner i söder, och sedan återigen norrut, upp till Långe Erik. Det blåste, mycket. 12 timmar tog turen med stopp för lunch och fika.
Med hjälp av Ölandsbladets Turistguide som vi hittade på hamnkontoret for vi runt och prickade av ungefär 20 av de 50 punkterna. Vissa av dem for vi förstås bara förbi. Målet var ju på något sätt att ta oss runt på en dag. Kanske kan det här fungera som tips för andra som råkar få en dag över på Öland. 🙂
Byrums raukar
Vi körde på vackra slingrande grusvägar och ganska ofta stötte vi på kor som stod mitt i vägbanan.
I Byrum ska det enligt guiden finnas raukar men dem missade vi men mötte förstås både blåeld och cikoria. Sandstenen är gråvit vilket gör att ljuset blir mycket vackert.
Vi såg också getväpplig och axveronika. Plus den lilla orkidén salepsrot Anacamptis pyramidalis som enligt den virtuella floran bara finns på Öland och Gotland.
Alvedsjö bodar
Alvedsjö är ett gammalt fiskeläger som enligt guiden är ett vanligt motiv för konstnärer att avbilda. Platsen var helt ok, men kanske inte värt en omväg, tyckte vi. Hör såg vi backvial, vild morot och kungsljus. Här finns en gammal ångbåtsbrygga som innan andra världskriget trafikerades av båt från Oskarshamn.
Kårehamn
Vi fick rekommendation att äta lunch i Kåre hamn. Ett litet fiskeläge med stor camping. Vi kollade in gästhamnen eftersom vi först hade tänkt gå dit när vi gick till Byxelkrok. Men trots att hamnen ligger på östra Öland blåste det in på ett otrevligt sätt i den sydvästliga kulingen.
Här finns en fin och trevlig restaurang samt en delikatessaffär.
Kapelludden
På kapelludden finns ruiner efter en S:t Britas kapell som förmodligen byggdes under 1200-talet och övergavs på 1500-talet. Det är alltså inte ett kapell helgat den heliga Birgitta (hon föddes omkring 1300) men på vissa kartor står det S:t Birgittas kapell. Förmodligen är kapellet byggt till minne av Brigid av Kildare som under namnet Sankta Brigida är Irlands skyddshelgon.
Stenkorset är tre meter högt och på wikipedia läser vi att det bröts i tre delar under stormen Per som härjade 2007. Korset har restaurerats.
Gillar man Heidenstamfyrar har man chans att se en här. Den är inte ritad av Gustav von Heidenstam själv utan av arkitekten, konstnären och diktaren Albert Theodor Gellerstedt, som utöver att rita fyrar också var professor i arkitektur vid Kungliga tekniska högskolan och ledamot av Svenska akademien. Han har ritat minst 12 fyrar i svenska farvatten. Vill man läsa mer om honom kan man besöka svenska fyrsällskapets fyrlexikon. Fyren var bemannad 1872- 1967
På kapelludden hittade vi också den fina nicktisteln Carduus nutans.
Himmelsberga museum
Som ett litet miniskansen står Himmelsberga museum med en lång rad av hus. Här finns också en fin butik och ett kafé med hembakat. Vårt besök blev mycket kort och Erik som hade koll på tidtabellen gav oss 10 minuter, plus tid för fika. Gillar man hembygdshistoria och hus är det värt ett besök. Vi hade tänkt ta oss till Ismantorps borg också men fick lov att stryka det. Jag tror att den är värd ett besök för den som har lite mer tid.
Sandbyborg
I efterhand inser jag att jag hade barnsligt överdrivna förväntningar på Sandbyborg. Den enda fornborg på Öland som ligger precis vid havet. De utgrävningar som har gjorts här berättar en spännande, skrämmande och svårtydd historia. Vill man läsa mer om den finns det mycket att hitta här.
Men om man hoppas få se spår av de grävningar som har gjorts eller få se något alls, mer än en mur och lite fetknopp, då bli man besviken. Jag är glad att jag kom hit men det mest spännande var korna som stod i vägen när vi skulle in på parkeringen.
Eketorps gård
När vi en gång reste i Kina var det en guide som berättade att det enligt buddistisk tradition alltid är bra att ha något ogjort eller osett kvar att återvända till. För vår del blir det bland annat Eketorp på Öland. Erik, som höll i tidtabellen, gav oss max 10 minuter. Det blev ett foto och en glassbåt innan vi for vidare.
Jag hade gärna sett den rekonstruerade fornborgen med hus som visar hur människor bott och arbetat från järnålder till medeltid.
Ölands södra udde
Som det blåste här! Det gick nästan inte att gå ur bilen. Fyren stod där den skulle och det låg sälar ute vid strandkanten. I vindskyddet stod en fågelskådare.
Lite kuriosa är att den första som hade kungligt privilegium att uppföra en fyr här var Maria Sophie de la Gardie som startade fyrverksamheten på Ölands södra udde 1672. Kolet till fyren kom från hennes egen stenkolsgruva i Skåne. Hon hade också hand om fyren på Ölands norra udde. Innan hon blev änka vid 21 års ålder hann hon tillsammans med sin make grunda det som senare skulle bli Gustafsberg utanför Stockholm.
När den fyr som står där idag byggdes i mitten av 1780-talet tog man sten från ett nedlagt kloster, klostret S:t Johannes, vilket gjorde att fyren började kallas Långe Jan. Den är med sina 42 meter Sveriges högsta fyr.
Alla som är bekanta med sjöväderrapporten vet att Ölands södra udde är en av de platser vars observationer läses upp. Från början var det fyrvaktarens jobb. Den sista fyrvaktaren slutade 1980. Vill man läsa mer om Långe Jan finns det en hel del här.
Capellagården, Solliden och Borgholm
Under väldigt många år har vi hört människor hylla Capellagården och dess trädgård så ett besök dit var helt nödvändigt. Dessvärre blev vi besvikna. Kanske är det covid-panedmins fel att trädgården kändes mest trött och oälskad.
Fikat på Capellagården var helt ok men vi dröjde inte länge här för nu hade vi fått för oss att vi ville hinna till Sofiero. Det hann vi inte så det blev bara en bild på drottning Viktorias byst och Borgholms slottsruin. Tiden rusade fram så för att försöka hinna östra Öland och fram till norra udden innan solen gick ner hann vi inte mer än köra genom Borgholm, ta en varmkorv på vägen och fara vidare.
Äleklinta och västkusten
Utmed denna del av kusten ska man kunna se lager från många många miljoner år. Det är väldigt vackert och ljuset är mycket speciellt.
Här såg vi någon sorts skiffer med rostutfällning som blev snyggt på bild i det milda ljuset. Vi vet inte vad det är. Berätta gärna om du vet.
Varför människor vill stapla stenar vet jag inte men man ser ofta den här typen av torn där det finns flata stenar.
Jag har någonstans läst att man inte bör stapla sten, varför vet jag inte, men jag motstår frestelsen.
Ölands norra udde
Vi hann hit innan solen gick ner! Även här blåste det kuling.
Grankullaviken, som är som en stor och bitvis mycket grund lagun, har en liten gästhamn som vi funderade på att gå till innan vi till slut hamnade i Byxelkrok för att vänta ut de sex dagarna med kuling. Vi är glada att vi inte gick hit även om det var vackert i sin lite ödsliga känsla.
Långe Erik, så som fyren ser ut idag, tändes 1845. Men redan 1672 hade Maria Sofia de la Gardie fått privilegiet att tända en fyr på Ölands norra udde. Fyren är byggd av Ölandssten och är 32,5 meter hög. Ska man vara noga är fyren inte byggd på norra udden utan på en liten ö, Storgrundet, men sedan många år har man byggt ihop ön med ön, så att säga. Sedan 1976 är fyren obemannad. Fram till 1947, då fyren fick elektricitet, var fyrvaktaren tvungen att dra upp ett lod en gång i timmen för att fyrens karaktär skulle synas.
Långe Erik må vara lång. Men Erik Eken är längre!
Tulkört Vincetoxicum hirundinaria är relativt vanlig i östra Svealand, men finns även på Gotland, Gotska Sandön och på Öland. Den förekommer också utmed södra delen av Västkusten och längs Öresund. Busktörne Ononis spinosa eller puktörne puktörne (ssp. maritima) var en ny bekantskap för oss.
Neptuni åkrar
Precis norr om Byxelkrok ligger ett klapperstensfält som kallas Neptuni åkrar. Ett namn som Linné hittade på när han reste förbi här 1741. Hit hann vi inte den dagen vi körde bil men promenerade ett par gånger i detta vackra och karga landskap.
Att det är Linné som har gett namn åt platsen, det står i alla tursitbroschyrer. I samma broshyrer står det också att fälten är mest kända för sin blommande blåeld som förvandlar de grå fälten till azurblå konstverk i slutet av juni. Det som sällan står är att blåelden är en ny företeelse för både Neptuni åkrar och Öland. Blåelden kom hit 1934 med ett fartyg från Ven som lossade grus fullt med frön från blåeld i Byxelkroks hamn. Så går det till när växter flyttar.
Neptuni åkrar är ett 200 meter brett strandvallsystem och fick sin form under den senaste inlandsisen. En strandvall utgörs främst av platta stenar och grus. Gruset har med vågornas hjälp transporterats upp ovan eller parallellt med vattenlinjen och de stora platta sten sjoken ligger precis i eller under vattenytan. Vi kan verkligen ingenting om sten. Men här finns en liten kort introduktion till Ölands två miljarder år gamla historia, som ju börjar med att berggrunden blir till.
Klapperstenvallarna har en utöver blåelden en sparsam flora och här växer bland annat gråfibbla, tulkört, spåtistel, fårsvingel, grusslok och backtimjan. Längs stranden trivs salttåg, strandaster och gulkämpar.
Vi hyrde bil via en app. Man betalade och fick en kod som skulle öppna bilen. Det fungerade inte helt utan mankemang men med hjälp av Byxelkroks hamnkapten (som hade den riktiga nyckeln) kom vi iväg. Totalt blev det lite drygt 30 mil. Smidigt sätt att lösa det där med hyrbil som ju gör att det kan finnas hyrbilar även på ställen där det inte lönar sig att ha bemanning.
Kategorier:Hamnguider, Linné, turista, växter
Den 2 september 2017 blev Contest 48 nr 315 vår. Vi seglade hem henne från Augustenborg i Danmark till vinterhamnen i Loftahammar.
Embla Sailing 