31 maj – 3 juni 2021

Vi kastar loss för en kort segling från Ramsö till Väderöarna, cirka 16 distans. Det är molnigt men prognosen har lovat att det ska klarna upp och det gör det när vi har lagt till.

I Väderöarnas arkipelag ska det visst finnas en ö eller kobbe för varje dag på året – alltså 365 stycken. Jag har inte räknat dem, men många stenar är det som sticker upp i denna lilla skärgård som vi blir otroligt förälskade i. Klipporna, havet, solnedgången och växterna, det är så stilla och vackert – ändå vilt och otillgängligt.

På Väderöarna finns det framför allt två platser där segelbåtar kan lägga till, dels gästhamnen vid värdshuset på Storön och dels Strömsund som är ett smalt sund mellan Storön och Stora Hejen. Här finns bryggor och klippor att förtöja långsides vid.

I Strömsund, där vi lägger till, strömmar vattnet så att det alltid är rent och klart.

Precis som kring Kosteröarna är vattnen kring Väderöarna mycket artrika. Detta beror på den så kallade jutska strömmen, som drar förbi med salt och syrerikt vatten. Och precis som på koster finns här kallvattenkoraller. (Jutska strömmen kan eventuellt vara en av orsakerna till många skeppsbrott utmed västkusten. Läs mer om den här.)

Vi upplever vid vårt besök något som kan liknas vid tidvatten när tamparna vid ett tillfälle plötsligt är för korta. De som känner till vattnen här hävdar bestämt att det inte finns tidvatten, men något är det som höjer och sänker nivån med jämna mellanrum under dygnet. Vi stannar några dagar, jobbar på distans (med svajig uppkoppling som flyttar kontoret och digitala möten till Hejens högsta punkt.

Trygg naturhamn i många hundra år

Väderöarna är utsatt för väder och vind, men har trots det varit en plats där båtar har legat inblåsta i väntan på bättre väder i många hundra år. De äldsta spåren är från 1400-talet. Många av spåren är i form av ristningar: bomärken, kompassrosor, årtal och sköldar. I dag ligger fritidsbåtarna tätt här på sommaren. De som är från trakten (seglare från västkusten) säger också att det dessvärre är för mycket folk och alltför trångt för att det ska vara mysigt på sommaren. Men en vardag i maj var vi inte fler än fyra, fem båtar här och det var magiskt.

Vi hade lugnt och fint väder hela tiden. Men man förstår att den lilla hamnen vid lotssamhället och sundet mellan Hejen och Storö varit viktiga platser för att söka skydd.

Tänk på reglerna

Väderöarna är till stora delar ett naturreservat och det är viktigt att man känner till vad som gäller. Här finns bra instruktioner från Länsstyrelsen.

• Det är viktigt att tänka på att området har många skyddade öar där man inte får lägga till eller gå iland. Läs i sjökortet ordentligt vad som gäller.
• Storön har bra naturhamnar runt om, men vid Sollidbukten råder ankringsförbud på grund av ömtålig botten.

Det är inte tillåtet att göra upp eld men middag på berget bjuder på vacker utsikt och till natten går solen ner i aktern. Till sällskap fick vi våra nya vänner, Annika och Carl på Mist.

Storön – värdshus och mat

Storön har värdshus och kafé som är öppet året runt. Vi fikade där men blev inte superförtjusta. Helt ok, men vi äter godare ombord.
Men på Storön finns också fina stigar som ibland går över spänger där marken är fuktig. En försommardag är det väldigt fint att se olvon, rönn och hagtorn blomma. Det väderutsatta läget gör att buskarna ofta är mer av marktäckare än buskar och de fyller bergsskrevorna precis upp till kanten.

Sveriges högsta våg

I lotsutkiken på Storön finns en av SMHI:s väderstationer. Lite olika uppgifter säger att man här har uppmät de största vågorna i Sverige, en del säger 10,2 meter, andra 13,9. Men SMHI har svaret: ”Den högsta vågen som registrerats längs svenska kusten är 14,4 meter. Denna våg registrerades utanför Väderöarna den 10 januari 2015.” LÄNK till SMHI.

Lotsar sedan 1600-talet

1754 startade den officiella lotsverksamheten, som fram till 1966 hade lotsfamiljer boende på ön. Men redan under 1600-talet fanns personer på öarna som försörjde sig på att lotsa fartyg och eller tömma dem på last… Att ”ta vrak” var en ganska lönsam karriär, om än hård och mycket ensam.

Från början hade lotsarna ingen lön men gavs rätten att ta vrak och ta lotspenning från dem de hjälpte. Som mest bodde det fem familjer här, tolv vuxna, sjutton barn, en lärarinna och tre pigor. Det är den gamla lotshamnen är idag en liten gästhamn men bra för grundgående båtar. Även lotsutkiken har en vänförening som har en bra hemsida för den som vill veta mer.

Linnélärjungen Per Kalm på Väderöarna

Under vår jordenruntsegling hoppas vi hamna på många ställen som Linnés lärjungar besökte. Pehr Kalm besökte Väderöarna i augusti 1742, under sin resa i Bohuslän.

Han citeras ofta för att ha hittat en ristning från någon som kallat sig Willumhey. Den har aldrig gått att finna i modern tid.

Inte heller kyrkogården där han menar att lotsarna begravde dem som dog till havs. Kalm hörde också talas om en förtrollad trädgård som bara hittas av den som inte letar, av förklarliga skäl har inte heller den hittats. Inte heller Kalm hittade den.

Jag har skrivit av den text som Pehr Kalm skrev efter sitt besök. Du hittar den här. Jag har också försökt att tolka hans växtlista så att växterna står med sina nu giltiga namn, på svenska och latin. Viktigt är att komma ihåg att han var här i augusti och alltså inte gjort någon fullständig förteckning över allt som växte här, hela vårfloran saknas, till exempel. Han kom hit tre år innan den officiella lotsstationen öppnade 1745 och de som bodde här var alltså män som försörjde sig på lotspeng och på att ”ta vrak”.