15 – 18 augusti

Vårt holländska äventyr börjar i solsken och härlig segling.

Från Terschelling seglar vi över Waddenzee, mellan de frisiska öarna och fastlandet, till Harlingen. Vi ser de holländska skutorna ligga ankrade på sandbankarna, vid lågvatten ligger de med sin platta bottnar direkt på botten.

Eftersom hela Waddenszee är mycket grund och botten består av sand som ständigt är i rörelse är det viktigt att verkligen ha koll på utprickningen som hålls uppdaterad av nederländska myndigheter. Sjökorten kan man inte lita på när det gäller prickar.

Men vi konstaterar också redan här att det var svårt att använda Navionics i Nederländerna. När vi försöker beräkna rutt med hjälp av appen blir svaret att det inte finns någon väg att gå eller att vi ska gå stora omvägar. Djupangivelserna är inte heller särskilt tydliga i det digitala sjökortet. Lösningen blir att vi köper nya papperskort och får support från nederländska vänner.

Strömmarna på Waddenzee är svåra att förutsäga och på Navionics finns inga strömpilar för området eftersom strömmarna här inte bara går ut och in vid lågvatten utan gör många krumbukter och tar många vägar. Med hjälp Eugen och Angelina och deras mycket detaljerade strömtabeller prickar vi medström och högvatten fint på vår segling mot Harlingen.

Vi rekommenderar alla som ska vara en stund i området att skaffa strömtabeller.

Eftersom det är så grunt blir det helt naturligt så att ”alla” lämnar hamn samtidigt och det alltid känns som man är med i en regatta, omgiven av alla vackra segel.

Utanför farlederna ser man många av dessa kvastar, vi antar att det är någon sorts fiskeredskap som är markerade.

Harlingen

VI kommer till Harlingen på eftermiddagen. Det finns tre gästhamnar, en ligger bortanför centrum men både Noerderhaven som är den mest populära och ligger mitt utmed huvudgatans kanal samt Zuiderhaven andra ligger ett par gator längre söderut ligger helt centralt. Vi väljer den södra efter inrådan av hamnkaptenen. Den visar sig vara trång och lite svår att lägga till i. Dessutom ligger duschar och andra faciliteter vid den andra hamnen. Men i stället har vi mycket nära till matbutik och det är lugnt och fint.

Harlingen ligger i östra delen av Waddenzee och är en av många medeltida städer som hade sin storhetstid under Holländska Ostindiska Kompaniets (VOC) dagar.
Många av husen som ofta är från 1600-talet, var en gång i tiden lager och magasin för de många köpmännen i Ostindiska kompaniet. Idag är det omgjorda till bostäder eller restauranger. Sneda och vinda ligger de utmed kanalerna som är fulla av alla sorters båtar.

Harlingen ligger i den nederländska provinsen Friesland och det officiella förvaltningsspråket är frisiska. Vill man läsa mer om frisernas spännande historia och om andra numerärt små folk i Europa rekommenderar jag varmt De små follkens historia av Ingmar Karlsson. Friserna är ett folk som under historien verkligen, bland annat, har visat hur extremt anpassningsbar människan är och vilken förmåga vi har att tämja naturen. Genom historien har de alltid behövt försvara sitt lågt liggande land mot havet med dammar, kanaler och slussar men också vunnit nytt land med sinnrika metoder för utfyllnad. På Wikipedia läser jag att kommunens totala yta är är 387,67 km²  och därav är 362,49 km² vatten.
Boken finns som ljudbok för den som har svårt att läsa under gång.

I Harlingen finns förstås fullt med uteserveringar och små butiker i centrum. Maten är dessvärre oftast något friterat med pommes frites, så man får leta för att hitta alternativ.

Även här har vi sällskap av Erik och Jaqueline och deras döttrar som vi träffade i danska Sönderborg.

När ett oväder med stormbyar drar in över oss ligger vi riktigt bra i den inre hamnen. Mycket bättre än skeppen längre ut i hamnen i en storm för ett par hundra år sedan.

Hannemahuis  ­– Kulturhistoria i lagom format

Jag blir mycket förtjust i ett av muséerna, Hannemahuis , som bland annat visar konst- och konsthantverk från Friesland. Det är här som leran till det kända holländska kaklet tas.
Men jag fastnar för tavlan som berättar historien om skridskotävlingen som ledde till ett totalstopp för tävlingar med kvinnliga skridskoåkare. På bilden ser man ett race som upprörde sin samtid eftersom kvinnorna på bilden ansågs alltför lättklädda. Konstnären heter Nicolaas Baur och tavlan från 1805 visar hur de två kvinnorna, för att kunna åka fortare, har tagit av sig sina kappor och visar bara underarmar. Från 1805 och många år framåt blev det därefter förbjudet för kvinnor att tävla i skridsko. Vinnaren i detta sista lopp, som naturligtvis bara var öppet för ogifta kvinnor, hette Houkje Gerrits och kom från Veenwouden. På tavlan har konstnären målat hennes kappa liggandes på isen. Bilden är beskuren från originalet.

Man kan ha roligt åt olika saker här i världen. Den här stora såsmixern, till exempel.