Hamnguider

På Nordsjön mot Holland

12 – 16 augusti 2021

Vi får resans första nattsegling när vi lämnar tyska Cuxhaven och styr mot Nederländerna. Lugnt och fint på havet och inte alltför många stora båtar att ta hänsyn till. Vid ett tillfälle får vi ganska kraftig motström, samtidigt som vinden är mycket svag får gå för motor för att röra oss framåt. Vi upplever också vind emot ström för första gången och förstår att det måste vara en obehaglig upplevelse om det blåser mycket.

Vi hissar den nederländska gästflaggan precis på gränsen mellan Tyskland och Nederländerna, vår tredje gästflagga

När vi närmar oss de Frisiska öarna är allt bara platt och sand. Vi ser hur sandbankar sticker upp här och där i lågvatten.

Eftersom botten består av sand flyttar sig grunden hela tiden, man kan inte lita på sjökorten utan måste hålla koll på utprickningen av farleder, samt stämma av med lokala kännare. Utprickningen kan flyttas flera gånger varje år så även om man har uppdaterade sjökort är det inte säkert att de stämmer.

Vi säger att vi seglar på Nordsjön, men den del vi seglar i, den kustnära, kallas också för Vadehavet. Det är ett kustområde som sträcker sig från Esbjerg i Danmark till Den Helder i Holland. Det är ett område med mycket speciella tidvattens- och markförhållanden där hav och land ständigt påverkar varandra på ett påtagligt sätt. Både flora och fauna är extremt anpassade efter förhållanden som kräver att de ska klara både att stå helt under mycket salt vatten under längre tider och att helt torka ut i perioder. Sedan 2015 är hela området uppsatt som världsarv av Unesco.

Terschelling välkomnar oss

Vi har ringt till gästhamnen i Vlieland, som ska vara den sötaste ön bland de frisiska öarna, men där är det fullt så vi går till Terschelling, känd för sina långa stränder, fina cykelväger, många restauranger och en fyr som är mer än 400 år gammal.

Det finns två farleder in och när vi konsulterar guideboken menar den att vi bara kan välja en av dem, den som ligger längst bort. Men våra goda holländska vänner, som kan dessa vatten utan och innan och ger oss bra råd på distans från Henån i Sverige, säger att vi absolut kan ta den närmaste, men att vi ska ropa upp lotsarna i fyrtornet, vilket vi gör. De bekräftar att det går bra att ta närmaste vägen, så länge vi inte genar förbi några sjömärken.

Han säger också att det tyvärr inte längre finns någon plats i gästhamnen, men att vi kan lägga oss utanpå en skuta i den yttre hamnen till morgonen därpå då många båtar väntas lämna.

De holländska skutorna är verkligen vackra och byggda så att de kan gå i mycket grunda vatten, till och med stå på botten om det behövs. De kan också gå i kanalerna som hela Nederländerna är genomkorsade av. Vi känner oss hedrade som får ligga en natt med dem.

Morgonen efter sitter vi i sittbrunnen och förundras över alla båtar som ger sig av. Efter ett par timmar tänker vi att, nu, nu måste det finnas gott om plats. Men hamnkaptenen ber oss att vänta ytterligare någon timme. När det så blir vår tur att gå in kan vi inte förstå var han menar att vi ska få plats, det är knökfullt. Men här packar man bara in båt på båt, logistiken är otrolig. Vi har tur och får lägga oss utanpå en Contest 48, en systerbåt. Självklart är paret ombord supertrevliga och vi får ett par dagar med kul umgänge.

Staden Terschelling är söt och livlig. De finns bra bageri för frukostbröd och dessutom sätter de upp ett litet stånd i marinan på helger så att man bara kan trilla i land och få färskt bröd. Det är gott om restauranger. Erik äter bitterballen – en holländsk sorts friterade köttbullar med senap.

En dag på cykel

En dag hyr vi cyklar och susar runt nästan hela ön. Tänk att sandlandskap kan vara så vackra. Klockljungen färgar allt snyggt pastell-lila vilket är mycket snyggt till den benvita sanden och de ljust gröna gräsen.

Självklart tittar vi på badstränderna också. Men vi är inte så frestade eftersom vattentemperaturen är under 18 grader. Vackert är det och vi tar en vätskepaus i en av strandbarerna.

Vi cyklar genom ett hed- och sandlandskap som är en del av världsarvet Vedelandet där tidvattnet periodvis för med sig sand och organiskt material långt upp på land, in till låglänta områden som då översvämmas.

Brandaris – en fyr med anor

Mest fascinerande blir vi nog ändå av den 428 år gamla fyren mitt i stan, Brandaris, heter den. Ingenjören och historienörden får båda något att förundras över. ”Den ser ju nästan nybyggd ut”, säger Erik. ”Tänk att den stod här på Linnélärjungarnas tid”, säger jag.

55 meter över havet sitter belysningsanordningen som sänder sitt ljus ut över Nordsjön. Det är Nederländernas äldsta fyr. Det första tornet byggdes 1323 för att hjälpa fartyg att navigera in mellan de två öarna Vlieland och Terschelling på deras väg till Amsterdam via det som då hette Zuiderzee. Tyvärr eroderade själva ön Terschelling så kraftigt att fyren rasade i havet 1570. Man gjorde ett försök att bygga en ny, men även den rasade. Till och med innan den tagits i bruk. Men 1594 stod den nuvarande byggnaden klar. Eftersom fyren används både som fyr och utkik är det en aktiv arbetsplats, bemannad dygnet runt och man kan inte klättra upp de 225 trappstegen. Men om man vill kan man gifta sig ett par våningar upp. Som jämförelse: I Sverige byggdes den första fyren Landsort på Öja i Stockholms skärgård 1669 och vid slutet av 1700-talet fanns det inte mer än 200 fyrar i hela världen.

Jag som nu läser Carl Peter Thunbergs reseskildring från hans resa till Kapstaden och Japan tycker att det är en härlig känsla att han seglade förbi här den 2 oktober 1770 på väg till en annan av dessa öar, Texel, och då såg samma fyr lysa. På natten sprider den sitt starka ljus som en andra måne över gästhamnen.

Bilder från havet – Beelden uit Zee

På södra sidan av Terschelling, vid början av Waddendijk, och en kort promenad från gästhamnen, finns ett konstverk som har en svensk koppling. Det är skapat av svensk granit som 1903 var lastat på ånglastfartyget ”Otto”på väg mot Manchester. Fartyget förliste i en storm utanför Terschelling och kapten Morel och styrman drunknade. 19 personer, varav två kvinnor, räddades i land på ön. 2003 bestämde sig lokala sportdykare för att ta upp 33 av blocken. Det tyngsta av de bärgade väger över ett ton. Konstnären Yaël Artsi fick några av blocken och skapade sex monumentala skulpturer som nu står på stranden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.